I över ett år har pandemin grundligt förändrat parlamentets arbetssätt. Ännu i mars 2020 fördes det en kort diskussion i gruppen. Formellt handlade den om arbetsordningen, men egentligen handlade den om hur mycket på allvar vi då tog varningarna om viruset SARS-CoV-2.
I mina öron ljuder ännu min franska kollegas – i teorin – så principiella betoningar om hur viktigt det är för demokratin att parlamentet så beslutsamt som möjligt håller fast vid normala arbetsordningar. Många av kollegerna – inklusive jag – antog att det egentligen handlade om Strasbourg.
Den diskussionen torkade ganska snabbt in. Några veckor senare var Strasbourg en smittohärd där intensivvårdsplatserna redan höll på att ta slut. Det normala var ett avslutat kapitel och vi blev inställda på att arbeta på distans ”under de närmaste månaderna”. Inom teamet diskuterade vi ett antal gånger hur arbetet kunde utforma sig. För det mesta var vi överoptimistiska och trodde ännu i slutet av våren 2020 att vi redan på hösten vore ”back in business”.
Under året har jag, tillsammans med de flesta andra, varit tvungen att kritiskt granska vad jag vet eller tror om SARS-CoV-2. Men jag vet att de flesta av oss befinner sig i samma okunskapens lite läckande båt.
Eftersom jag är en ganska hopplös bokuppköpare, tidningsprenumerant och googlare har mitt virusbibliotek vuxit betydligt under årets gång, men oberoende av alla försök att begripa vad allt ett virus sist och slutligen handlar om, drabbas jag av samma nästan obesvarbara frågor de flesta av oss har ställts inför: vad kan jag lita på?
Mika Salminen? Tveklöst! Han svarade utförligt på min fråga om 7- respektive 14 -dagarsincidens.
Judy Mikovits? Kanske inte, men mitt svar kräver en förklaring.
Judy Mikovits är eller var forskare. Den 23 oktober 2009 publicerades en artikel i tidskriften Science. Judy var huvudskribenten och artikeln handlade om ett forskarteam, som sade sig ha funnit orsaken till sjukdomen kroniskt trötthetssyndrom. I oktober och december 2011 annulerades artikeln. I hopp om att det faktiskt kunde vara ett medicinskt steg framåt, genomfördes ett nytt forskningsprojekt. Kostnaderna var över en miljon dollar och svaret nedslående. Det påstådda orsakssammanhanget fanns inte. Inte heller en lösning för de drabbade.
Vi lever i en allt mera invecklad värld. Vi vet långt mycket mera än vad vi visste för 20 år sedan, men det är samtidigt en lite bedräglig insikt. Egentligen är det så att varje ny upptäckt utvidgar områden vi inte känner till. Vår kunskap ökar, men vår relativa kunskap minskar samtidigt. Och för att göra det här riktigt komplicerat finns det alltså någonting som kallas pappersfabriker – inrättningar som skapar pseudovetenskapliga avhandlingar på beställning. Största delen av dem finns i Kina.
Livet är inte avsett att vara lätt!
