Så är det naturligtvis inte längre. Andra näringsgrenar har tagit över – inte minst turismen. Men för att vi ska ha en levande kustbygd krävs det någonting som går året om och som inte stoppas upp av att semestertiden övergår i vardag och skolgång.
Men det finns en hel del andra infallsvinklar. Av den mat vi dagligen äter består en allt minde del av inhemsk närfångad fisk. Av 10 fiskar på vårt matbord kommer 8 inresande eller inflygande. Min amatörgissning säger att det – åtminstone mätt i kilon – handlar om norsk lax. Men det är inte enbart norsk (odlad) lax som flyger in på våra tallrikar. Det börjar finnas ganska exotisk – för att inte skriva ecosotisk, det vill säga ekologiskt sett sotig – influgen fisk med stort kolavtryck på diskarna. I många fall har vi inte en aning om hur hållbart det fisket är. Och kanske vi inte ens vill veta.
Men seminariet var en ögonöppnare. Jag har hört det många gånger tidigare från yrkesfiskarnas berättelser, men deras syn på saken har ofta avfärdats med vackert lydande hänvisningar till forskning. Det fanns länge på Naturresursinstitutet en forskare, som vidmakthöll att skarven egentligen var en nyttig ätare av skräpfisk. Senare har forskare påvisat det som för var och en av oss är ganska uppenbart: varför skulle skarven ta till sämre fisk om det finns bättre att tillgå.
Nu finns det rejält med belägg. Men siffrorna som forskare från Sverige och Finland lade fram, visade på en besvärlig utveckling. När sälar och skarvar ökar – och ökningen har varit otroligt snabb – är det yrkesfiskarna som är tvungna att ge efter.
Den här logiken finns också inbyggd i EU-lagstiftningen. När fiskemöjligheterna avvägs – och den frågan kommer alldeles snart att vara på ministrarnas bord – räknar man bara in hur fiskebestånden ser ut. Det är alltså i praktiken yrkesfiskaren som i första hand betalar för den mängd fisk sälen och skarven äter upp.
I andra hand är det konsumenten som betalar – antingen genom att tvingas köpa kvalitativt sämre eller dyrare fisk. Och utländsk.
Under seminariet hörde vi också Kommissionens syn på saken. Det gjorde mig inte nödvändigtvis gladare. Det ständigt återkommande ordet var balans – balans mellan nödvändiga ekologiska hänsynstaganden och fiskbestånden. Men det fanns ingen balans i förhållande till yrkesfiskaren. Det betyder alltså i praktiken att vi äter allt mera icke-hållbart fiskad fisk. Men hur kommer det att gå när EU inför regeln om ett gränshinder för kolavtrycket. Den importerade fiskens kolfotavtryck är för stort och blir därför också dyrt.
Men vid det laget har vi väl tagit livet av fiskerinäringen!
