Jag har alltid då och då intresserat mig för filosofi – kanske för det mesta just i betydelsen filosofera, försök att vara eller framstå som lite djupsinnig. Det beredde mig därför en hel del svårigheter när jag kolliderade med ordet (eller begreppet) levnadsvärld. Världen kände jag ju till, åtminstone i princip. Och att leva är egentligen bara en nödvändighet som vi utsätter oss för. Men levnadsvärld – på det begreppet blev jag inte riktigt klokare.
Småningom gick det upp en talgdank (och just nu går vi inte in på var det begreppet kunde ha sin upprinnelse). Jag hade inte heller förstått varför vuxna och visa omkring mig vid lämpliga tillfällen använde sig av uttrycket ”das Ding an sich”. Om jag vågade ställa den dumma frågan om varifrån begreppet kom kunde man lätt få som svar någonting som antydde att frågeställaren var alldeles ovanligt obegåvad eftersom han (dvs jag) inte visste det alla andra föreföll veta. Immanuel Kant naturligtvis.
Långt senare förstod jag att just ”tinget i sig” egentligen gav begreppet levnadsvärld dess betydelse. Där ute finns en tvådelad verklighet – tingen, fenomenen som de verkligen är och levnadsvärlden som vi uppfattar den. Just där ligger också det problematiska. Tingen i sig förefaller att avlägsna sig från våra levnadsvärldar.
Det antyder i sin tur att alla våra föreställningar om hur världen är konstruerad och hur den går vidare blir allt mera fjärmad från våra sätt att se på verkligheten. Och det är i sin tur farligt. Det handlar kanske inte om att vi – innerst inne – tror att världen är platt och att vi löper faran att segla eller cykla ut för kanten. Men det handlar säkert om att vi lever i en så invecklad värld att det ofta blir svårt att riktigt få bitarna att hänga ihop.
Det är levnadsvärldens fragmentering. Det finns därmed också en lite lustig förbindelse mellan levnadsvärld och pandemier. Heinrich Heine använder begreppet i en novell, som handlar om Boccaccios litterära (och erotiska) värld under pestens hemsökningar. Det ger oss en fingervisning om att sprickan mellan världen ”som den är” och våra levnadsvärldar blir speciellt stor när vi lever under exceptionella omständigheters förskräckande tyngd. Kanske Ryssland förföll till bolsjevismen på grund av tyngden från krig och tsarens förtryck och Tyskland förföll till nazismens barbari just på grund av den outhärdliga pressen från en vilt framväxande modernitet.
I pandemins tider utsätts vi för nya skiljelinjer kring frågor som inte borde skilja oss åt: det gröna intyget är till för att underlätta livet efter pandemin, inte för att tvinga vaccintvivlare till underkastelse. Men drevet går.
