Så varför är ”det proteära självet” intressant? På sätt och vis handlar det om våra identiteter. Den sena moderniteten har skapat annorlunda identiteter än den jag på något sätt blev inlärd till under min barndom. När jag flyttade till Helsingfors i slutet av 1940-talet var jag entydigt ett litet bångstyrigt, men uteslutande finlandssvenskt barn. Min finska var i det närmaste obefintlig och om man en aning travesterar Soldatgossen kunde man säga att ”hans hela värld var bakgården och sandlådan”.
Småningom utvidgades världen till de närmaste kvarteren och sedan också vidare på upptäcktsfärder långt utanför bakgårdens välkända trygghet. För varje erövrat kvarter, för varje nyupptäckt område förändrades identiteten. Och hela den här berättelsen är inte på något sätt unik. Samma genomgick hela den svällande generationen av baby boomers. För senare generationer blev förändringarna och identiteternas facetter ännu rikligare.
Så vad är biffen?
Till den av Lifton beskrivna proteanismen hör också samtidigt en viss obest-ändighet. Den är mest synlig inom politiken. Våra multipla identiteter lockar oss åt olika håll. Lite som i barnramsan: ”Prästens lilla kråka skulle ut och åka. Ingen hade den som körde. Än slank den hit och än slank den dit…”
Vi prövar alltså vart olika egenskaper i våra identiteter kunde leda oss och landet. Vi ser det här fenomenet i alla något så när demokratiska politiska system och det är enbart i strängt auktoritära länder de här politiska svängningarna kan kontrolleras. Att det än slinker hit och än dit är alltså demokratins ständiga ledsagare och skugga. Det är alltså bra, skriver jag med en viss motvilja. Motviljan beror naturligtvis på att partier och politiker i det här svängandet känner ett litet obehag: hur ska jag nu vända mig, hur ska partiet i just den här frågan ställa sig?
Robert Jay Lifton har egentligen ett svar på de här frågorna. Den proteära världen visar en stark tendens till att upplösa världsbilder, till obeständighet, till avsaknaden av egentliga målsättningar. Allting flyter.
Den citerade barnramsan om prästens lilla kråka håller varningen framför oss: ”…än slank den hit och än slank den dit, och än slank den ner i diket.”
Vi lever i den fragmenterade världsbildens tid och de politiska resultaten kan vara mer än besvärliga. Prästens lilla Donald-kråka var också ute för att köra och resultatet var mer än tänkvärt. Titta på bilderna från attacken mot Capitol Hill i Washington. Vi hade kanske lärt oss att republikaner var ganska fantasilösa figurer i mörkblå kostym och enfärgad slips. Men figuranterna som strömmade genom Senatens och Representanthusets korridorer var sannerligen inga kostym- och slipsnissar.
I valtider är det kanske inte så illa med lite SFP-tråkighet!
