Konventionen åstadkom alltså ett dubbelbottnat system där miljö- och naturvårdsorganisationer gavs speciella rättigheter att få information och höras i miljöpolitiska beslutsprocesser. Det väckte naturligtvis en hel del ont blod och ledde till att andra organisationer, som också rör sig ute i naturen, ändrade sina statuter och införde natur- och miljöärenden i sina verksamhetsområden.
Därmed trodde man – kanske – att problemet var löst, men riktigt så enkelt var det inte. Århuskonventionen hade oavsiktligt skapat någonting som mest påminner om George Orwells Djurfarm. Det ledande slagordet var: Alla djur är jämlika, men några är mera jämlika än andra.
Konflikterna, som kunde tänkas uppstå i det här sammanhanget kunde vara av ganska grundläggande natur. I ett tillspetsat fall kunde man alltså tänka sig, att ägaren till ett naturområde jämställdes med en miljöorganisation. Det kunde också beskrivas som en urholkning av äganderätten, en urholkning som kunde tänkas ske utan ett grundlagsenligt förfarande.
För att ytterligare krångla till det hela finns det dessutom en alldeles speciell EU-knorr på konventionen. När Europeiska unionen anslöt sig till konventionen gjorde man det med klara förbehåll och med en hänvisning till att kommissionen t.ex. inte kan traska över medlemsstaternas juridiska system. Om den frågan strider man än idag och det har i sin tur andra implikationer.
I medlemsländerna mest på efterkälken finns det en ständigt återkommande tendens till att överföra ansvaret för sociala, ekonomiska och miljöpolitiska problem på unionen. Det har många orsaker. Det kanske mest (ö)kända projektet handlar om byn Rosia Montana i Rumänien. Där tänkte sig en f.d. exilrumän att man kunde öppna någonting, som kunde bli världens största dagbrott för att utvinna guld. Byborna motsatte sig den här utvecklingen, men på grund av ett illa fungerande juridiskt och politiskt system visade det sig svårt för medborgarna att komma till tals med myndigheter och det kanadensiska bolag, som tagit över projektet.
När förvaltningens demokratiska principer är så svaga att medborgarna uppfattar att det vore mycket bättre om besvärliga frågor sköttes på EU-nivå, uppstår ett tryck i federal utveckling. Stora överstatliga miljöorganisationer är samtidigt intresserade av att bli behandlade på samma sätt som internationella bolag och bli hörda på lika grunder. Det bidrar till det federala trycket eftersom ensaksrörelser av det här slaget inte behöver bära ansvar för att det finns en fungerande ekonomi.
Men slutresultatet kan bli ytterst besvärligt.
