Den första handlade om Donald Trump. I en finskspråkig debatt sade jag att problemet med honom är av medicinsk art. Under de senaste månaderna har vi fått mer än tillräckligt av bekräftelser på den punkten. Han vill inte veta av en realistisk bild av verkligheten och när denna verklighet sedan ändå tränger sig in på honom och hans mentala domäner använder han sig av nästan alla tänkbara metoder för att misstänkliggöra den här oönskade verkligheten.
I det här misstänkliggörandet finns det någonting besvärligt och motbjudande. Det besvärliga är att principerna för den moderna liberala demokratin, som i den för 450 år sedan ritades upp av John Locke, egentligen utgick ifrån att man skulle acceptera verkligheten och att naturens lagar var skaparens vilja. Av detta följde också att alla människor var skapade lika. Lockes formuleringar hittade sedan sin väg till den amerikanska självständighetsförklaringen: ”Vi ser dessa sanningar som självklara; att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa; att regeringar har inrättats bland människorna för att säkra dessa rättigheter och att regeringarna erhåller sina befogenheter genom de styrdas samtycke.”
Allt vi hittills har sett av övergången från Donald Trump till Joseph Biden antyder att de styrdas samtycke är någonting Trump inte klarar av. Han öppnar därmed dörren för någonting motbjudande: att med alla tillbudsstående medel undergräva det politiska systemets legitimitet.
Det är ingenting nytt. Hela perioden från första världskrigets slut fram till segerns dag i Europa innefattade otaliga systematiska åtgärder för att undergräva den spirande demokratins verksamhetsmöjligheter. I den här jämförelsen traskar alltså Donald Trump på en välupptrampad stig. Stigen beträddes före honom av europeiska diktatorer, inte minst av Adolf Hitler. Det är dessutom en stig som ledde till inbördeskrig och statlig terror.
För Europa är det här en enorm utmaning. Och det var väl orsaken till den andra oönskade olämpligheten från presidentvalskampanjen 2018.
Trump och trumpismen har kommit för att stanna och han kommer att kunna stanna eftersom det amerikanska samhället idag är så djupt uppdelat, att nästan vilken politiker som helst lockas in på någondera av de polaiserade och polariserande banorna. Därom vittnar redan omröstningssiffrorna i kongressen på det som egentligen bara var avsett som ett sigill på sjävständighetsförklaringens princip om att de styrande enbart kan styra genom de styrdas samtycke.
Det Donlad Trump har åstadkommit – med benäget stöd av Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdogan – är att Europas säkerhetspolitik är i allvarlig gungning. Till gungandet bidrar brexit eftersom det fråntog EU en viktig säkerhetspolitisk faktor. Till gungande bidrar också – med stor sannolikhet – Frankrike, som lite i trumpistisk stil tvingas tillbaka till gaullistiska positionen.
Svaret på utmaningarna stavas NATO, hur besvärligt det än känns!
