De tre största bitarna handlar om utsläppshandeln, fördelningen av bördan för klimatpolitiken (som alltså huvudsakligen handlar om byggnader och transport) och markpolitikens förändringar (dvs kolsänkornas utveckling).
Utsläppshandeln har fungerat bra och statistiken visar att vi egentligen håller ganska god fart. Byggnader och transport är sedan betydligt svårare bitar. Genast efter 1970-talets energikris korkade vi till våra byggnader och resultatet var minst sagt besvärligt. En byggnad måste andas och det betyder att det också kommer ut drivshusgaser. Att bygga om hela vår byggnadsfond är ingen liten operation, men vi är en bit på rätt väg. Värmepumpar blir allt vanligare och jordvärme börjar vi också utnyttja allt mer. Uträkningarna visar att den sortens investeringar återbetalar sig själv snabbt. Flaskhalsarna kan mera bero på att ägare och innehavare har lite olika synsätt på vem som borde stå för investeringarna.
För Finlands del kommer problemen till ytan när förändringarna i markanvändningen kommer upp på dagordningen. Det gamla systemet är en kvarleva från Kyoto-avtalets tider. Infallsvinkeln var då att en ökande skog var det snabbaste sättet att ingripa. Därför skapade man ett system, som försökte hålla kvar ländernas skogssänkor vid någonting som kallades en historisk nivå. Det betydde att man egentligen skapade en konstgjord mätare på skog och skogsavverkning. För Finlands del var det en dålig lösning, som ytterligare försämrades av att EU-kommissionen uppenbarligen har tolkat lagstiftningen på sitt sätt utan att visa upp hur deras juridiska utvärdering ser ut. Det är inte riktigt det vi upplever som öppenhet i förvaltningen. Och det handlar om någonting som kunde kosta Finland en hel del. För vår del är dessutom flexibiliteten mellan skogen som sänka och de övriga ”pelarna” i EU:s klimatpolitik begränsad. För länder med små eller obetydliga skogsresurser spelar det ingen roll. För oss spelar det en stor roll och innebär samtidigt ett hot om EU socialiserar en del av vår skogssänka för allmänt europeiskt bruk.
Allt det här ska sedan jämkas samman med andra stora energifrågor. Från EU-kommissionen kom det just ett betänkande kring vattenkraftens roll. Efter EU-domstolens s.k. Weser-beslut om vattendrag finns det uppenbarligen nu en vilja att skärpa villkoren för vattenkraft. Det ger en antydan om att någon instans i kommissionen inte riktigt vill se hur vi ska klara övergången från en fossil ekonomi till en fossilfri ekonomi. Där behöver vi både av ekonomiska och teknologiska orsaker övergångsformer. Det handlar om förnybara bränslen som biogas och biodiesel.
Kalifornien, som kanske har hunnit längst, har en mera realistisk syn på hur man ska klara övergången, men en del av diskussionen i Europa har drabbats av någon form av väckelsens enögdhet.
