Vi styrs alltså lätt in på en verksamhet à la Trump och det är ingenting vi riktigt har något att vinna på.
Så gick det också med rubriceringen kring Europeiska unionens konflikt kring rättsstatsprincipen. EU stod igen inför sin allvarligaste kris och ingen lösning kunde skönjas vid horisonten.
Egentligen fanns det tre. Eller fyra.
Den fjärde kan vi egentligen räkna bort eftersom den enbart kunde bestå av att den överväldigande majoriteten av medlemsländer avstod från sina laglighetskrav och därmed lämnade en stor del av befolkningen rådvill inför utbudet på populistiska enkelhetslösningar.
De tre lösningarna kunde egentligen ordnas efter modellen från Sergio Leones klassiska ”Den gode, den onde och den fule” men i lite annan ordning.
Den fula lösningen kunde bestå av att huvudmännen och -kvinnorna igen förde en konfliktlösning utanför EU:s institutionella ramar genom att skapa ett separat avtal mellan regeringarna. Så gjorde man under Greklands-krisen, vilket skapade ett lite laglöst område utanför den europeiska lagstiftningen. Där fanns det inte riktigt ett legitimt demokratiskt ansvar. Lockelsen för regeringscheferna består i det här fallet av att man inte behöver förhandla med den legitima representanten för Europas befolkning – Europaparlamentet.
Den onda lösningen går under benämningen preliminära tolftedelar. Enligt artikel 315 i grundfördraget fortsätter budgeten ifall man inte har kommit överens före den 31 december genom att man går tillbaka på en tolftedel av det föregående årets budget för varje månad. Den lösningen haltar alltså framåt och möter redan under den första månaden jordbrukspolitikens utbetalningar, som inte ryms in under tolftedelsramen. Också på den punkten finns det en lösning, men den tvingar hela tiden rådet att förhandla med parlamentet. Hur koronans hjälppaket ska rymmas in i den lösningen kan bli en ytterst ond och besvärlig fråga.
Den goda lösningen bygger på artikel 20 i grundfördraget. Artikeln tillåter ett fördjupat samarbete ”inom ramen för unionens icke-exklusiva befogenheter”. Formuleringen innebär att de samarbetande medlemsländerna måste be om tillstånd för sitt fördjupade samarbete. Och i det här fallet borde det finnas klara förutsättningar.
Lösningen innebär alltså att hjälppaketet utgör kärnan i det fördjupade samarbetet. Det skulle samtidigt innebära att både Ungern och Polen skulle stå utanför. De motsträviga länderna vore vare sig skyldiga att delta i finansieringen eller ha möjligheten att erhålla stödet. I rådet skulle de ha rätt att närvara vid förhandlingarna, men inte ha rösträtt om besluten.
Det finns alltså lösningar. Det enda som saknas är Ennio Morricones musik. Den får vi inte för det här dramat eftersom Morricone avled den 20 juli. Allt annat finns om blott viljan…
