Det hänger samman med att vi upplevde en istid relativt nyligen. Relativt nyligen i biologins livstid, som snarare räknas i tusentals år. Våra nordliga arter har därför hunnit kortare i den utveckling som Darwin beskrev. De är mindre specialiserade och har därför bättre möjligheter att klara sig när omgivningen förändras.
Det betyder i sin tur att vi i Finland, när det gäller att hitta rätt balans mellan att skydda artrikedomen och uppnå andra mål, kan agera lite annorlunda jämfört med våra vänner söderöver. Vi kan bruka vår skog och våra åkrar på sätt som inte passar riktigt lika bra i Rumänien eller i Spanien.
Mest har det alltså skrivits om hotet mot den biologiska mångfalden på land. Men klimatförändringen påverkar förstås också livet i havet.
I många fall sker skadan där också snabbare än på landbacken. Tilltagande extremväder märks kanske tydligast när grunda och känsliga innanhav som Östersjön värms upp (under värmeböljan 2018 uppmättes de högsta kustvattentemperaturerna sedan 1926).
På flera sätt har vi nordbor alltså den svåraste uppgiften när det gäller att skydda vår ”blåa” artrikedom.
Hur Östersjöns ekosystem kunde skyddas i – och kanske också hjälpa till att stävja klimatkrisen – var temat för ett webinarium som jag stod värd för någon vecka sedan.
Eget skryt luktar illa, men jag vill ändå påstå att vi lyckades ganska väl med en i videomöten någorlunda svår uppgift: att sammanfatta delar av forskningsläget och den politiska verkligheten på ett begripligt sätt.
Vi har en allt bättre förståelse för vad stigande vattentemperaturer kunde innebära, och nog också bättre insikter om vad som måste göras.
Vilka är då de här insikterna?
I synnerhet vår del av Östersjön är djupt präglad av istiden på många olika sätt. För det första har vi landhöjningen, som lätt förändrar kustområdets mest känsliga vattendrag. Det som ännu för några hundra år sedan var en vik hinner bli ett glo och en fuktig sänka.
Längs inlandsisens radial- och stängselåsar finns sandbankar, som är livsviktiga för bandtången och bandtången är i sin tur Östersjöns kanske viktigaste kolsänka.
De olika delarna av Östersjön har mycket gemensamt – inte minst de varierande salthalterna, som är livsviktiga för många näringskedjor. Vi har alltså flera och ofta lite speciella ekosystem, som trots sin nordliga tålighet kan vara mycket känsliga för förändringar som påverkar utvecklingen samtidigt på olika sätt. Stigande vattentemperaturer kan tillsammans med en sjunkande salinitet förändra alltför mycket på kort tid.
Att vi inte har universalrecept för den biologiska mångfalden är lite av en utmaning för oss politiker, eftersom det kräver att vi läser in oss på många skilda förhållanden. Viktigast är nog ändå att vi lyssnar till den växande forskningen – och på alla er som ser det som pågår i vattnen utanför stugan!
