Men när brevet från Ikalis kom, svarade jag nästan genast och ytterligare en gång till följande morgon. Varför?
Dels handlade det om en människa som genast i inledningen framhöll att hon gärna läser svenska, men inte riktigt vågar ge sig in på att skriva på svenska. Mer än förståeligt alltså. Men dels handlade det om biodiversitet och av ”arbetsrelaterade” orsaker finns det nu på golvet vid sängen, på nattduksbordet och på arbetsbordet en hel del böcker och artiklar kring ämnet.
Min brevvän från Ikalis träffade alltså oerhört rätt, och det som följer är bitar ur mitt svar.
I fråga om biodiversitet är Finland egentligen ett fattigt land. (”Vårt land är fattigt, skall så förbli…” heter det i andra versen i Vårt land.) Fattigdomen hänger ihop med att vår natur huvudsakligen började utvecklas först efter istiden för ca 10.000 år sedan. Det betyder att en stor del av vår flora och fauna består av ”generalister”, som inte har hunnit specialisera sig alltför långt. Ibland kan den här generalismen innebära att floran och faunan klarar av att anpassa sig till nya förhållanden. Jag kunde under sommaren följa med starar, som tidigare var ganska helt beroende av fritt gående nötboskap.
Amazonas är, om jag kommer rätt ihåg, ca 24 miljoner år gammalt och har av den orsaken en oerhört mycket större artrikedom. Det är – enkelt uttryckt – vad Charles Darwin förstod av finkfåglarna på Galapagos.
Av den här orsaken talar forskare som Edward O. Wilson och Matthias Glaubrecht om ”hot spots” – artrika områden som för hela evolutionens utveckling är speciellt viktiga. Glaubrechts senaste bok heter just därför ”Das Ende der Evolution” – slutet på evolutionen.
Vi måste alltså se oss själva – oberoende om vi bor i Amazonas regnskog eller i Månsas eller i Ikalis – som en del av allt det här. Det finns ett oerhört vackert uttryck av Baruch Spinoza (1632-1677): Naturen är Gud. Han såg redan för snart 400 år sedan att skapelsen fortsätter i naturen. Vi ska alltså vara oerhört försiktiga med hur vi handskas med den här skapelsen!
Men vi ska också vara försiktiga med att klinga i alarmklockan. En del av problemet är att diskussionen tenderar till att inrikta sig på ”informationssexiga” ryggradsdjur. Det underströk Glaubrecht just i en artikel. Det leder just till det som beskrevs så bra i brevet: man vågar inte ens mera titta på naturprogrammen eftersom det gör så ont.
Biodiversitetsrapporterna visar att Europa – läs EU – är på bättringsvägen, men det befriar oss inte från ett vidare ansvar. Klimatförändringen dödar barrträd i tyska Bayern och i Hartz, och från England finns det oroväckande rapporter om att asken nu drabbas av en klimatsjukdom. Men det handlar inte enbart om att skydda. Också det skyddade måste skyddas. På Örö i Åbolands skärgård finns det en unik biologisk miljö, men om människan inte förvaltar sitt arv och sköter om det unika landskapet försvinner den unika miljön på tio år.
Det gäller alltså att vara kringsynt.
