Den här besvärliga tiden i europeisk historia börjar med det tysk-franska kriget 1870-71. Kriget inleddes på tysk sida av fem tyska stater under preussisk ledning och skapade som slutresultat den tyska nationalstaten, som sedan efter ytterligare två krig upphörde att existera vid nollstunden. Åtminstone för en tid.
Samtidigt var den tyska nollstunden också en europeisk nollstund. Varthän skulle Europa gå? Och vart Finland?
Kring de här nollfrågorna finns det otaliga svar, nästan alla försedda med en insmugglad och lätt kamouflerad ideologisk ballast. Rysk, tysk, amerikansk eller finsk historieskrivning rentvår mindre bekväma val och politiska nödvändigheter med vinklade beskrivningar av nollstundens tvång. Så skapades bl.a. Paasikivi-Kekkonen-linjen.
Den i mitt tycke mest intressanta beskrivningen finns i Alan S. Milwards ”The Reconstruction of Western Europe 1945-51”. Milwards slutsats är att den europeiska nollstunden tvingade de västeuropeiska staterna att skapa ett gemensamt tillväxtutrymme istället för de separata, nationellt definierade och begränsade, som under hela den här perioden från 1870 och framåt utgjorde basen för förödande ekonomiska bakslag och katastrofala krig. Och det var det gemensamma tillväxtutrymmet som skapade välståndet.
I just den här betydelsen står Europa – och nog lite världen också – på nytt inför en nollstund. Två omständigheter, som vi inte har särskilt mycket kontroll över, har på ett bestående sätt förändrat våra levnadsomständigheter: klimatförändring och corona-pandemin. Och just av den orsaken lönar det sig att läsa Milward.
Vår europeiska nollstund gör det möjligt att välja riktning på ett mera förbehållslöst sätt. Klimatförändringen kräver av oss att vi riktigt grundläggande förändrar våra produktionsprocesser. Det är under normala omständigheter ett nästan omöjligt val eftersom just normaliteten vill att vi huvudsakligen fortsätter som tidigare. Men coronan stoppar oss. Den kräver att vi stoppar upp och stiger av för ett ögonblick.
Våra nationella hjälppaket och våra europeiska måste därför användas för en radikal omläggning av strategiska delar av vår europeiska produktionsapparat. Annars kastar vi pengar för vinden.
Det fina i den här kråksången – eller borde vi säga coronasången – är att den just i milwardisk anda skapar europeiska tillväxtutrymmen och kan ge Europa den framtidsknuff vår världsdel så starkt behöver.
Dessutom finns det en liten ironisk rolighet. Alan Milward skrev den första delen av Britanniens EU-historia. Han visste hur nödvändigt medlemskapet var för landets framtid. Därför hade boken titeln ”The Rise and Fall of a National Strategy 1945-1963” (Den nationella strategins uppgång och fall). Han avled innan han kunde slutföra den andra delen, men hans meddelande till eftervärlden var kristallklart: det kan bara finnas en europeisk strategi.
