Hon skulle hålla ett föredrag följande dag och ville ha några synpunkter. Det var som om hon hade tryckt på en knapp: plötsligt – och utan större ansträngningar – skrev jag ett komprimerat sammandrag på Europas utmaningar. Det började med en ordvändning som går tillbaka på den israeliska modernitetsteoretikern Shmuel Eisenstadt: vi lever i en axial tid!
En axial tid är en period när olika – och oberoende – behov av förändring plötslig tidsmässigt sammanfaller och därmed tvingar fram den förändring, som alla eventuellt har sett behovet av, men där ingen har förmått gripa – eller begripa – de olika delarna i en gemensam lösning.
Det är lätt att räkna upp de olika bitarna. Det är klimatförändringen, det är den förändrade globala säkerhetspolitiken, det är vårt nya ekonomiska moderniseringsbehov och det är – sist men icke minst – den förändrade interna europeiska situationen. Och till den här korta förteckningen kan man tillägga, att det antagligen var det här förbundskansler Angela Merkel såg skrivet på väggen.
Den första utmaningen gäller säkerhetspolitik. Den gamla globala hegemonen viker undan. Det beror inte enbart på att Donald Trump inte begriper hur vårt säkerhetssystem fungerar. På lite längre sikt genomlever Förenta staterna en strukturkris, som kommer att innebära en försvagad global roll. Vi ser tydligt strukturkrisens avspeglingar i en del av det understöd Trump åtnjuter. Men innan Europa förmår lämna sin välmenande pacifism, kommer det att gå många år. Under de åren kommer vi att se tilltagande säkerhetspolitiska äventyr genomförda av Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan, Benjamin Netanyahu eller Xi Jinping (eller någon av deras skyddslingar).
Vi behöver alltså ett starkare Europa, men efter nästa franska presidentval finns det kanske inte den duo, den tandem, som kunde klara av att föra Europa vidare. Samtidigt finns det inte heller i framtiden den ”av politiskt tryck befriade” tyska förbundskanslern.
Och med de här politiska och säkerhetspolitiska utmaningarna sammanfaller koronakrisens alla prövningar. Det är alltså ett enastående tillfälle, något av ett nu eller aldrig, som dessutom råkar infalla just när ordförandeskapet för EU övergår på Tyskland.
Eftersom hjälppaketet är bundet till EU:s budget innebär det att budgeten måste växa. Om den inte gjorde det, hamnade vi snart i en situation där lånens återbetalning samtidigt åt upp budgeten. Slutresultatet vore liktydigt med slutet på EU. EU-budgeten kan växa på två olika sätt – antingen genom ökande bidrag från medlemsländerna eller genom en utvidgad (och riktad) beskattningsrätt. Slutresultatet är i vardera fallen att unionen blir starkare. Det ställer igen nya krav på att upprätthålla balansen mellan kommission, råd och parlament och mellan de centrala EU-institutionerna och medlemsstaterna.
Den balansen handlar igen om subsidiariteten – närhetsprincipen, som har blivit en tom bokstav på grund av att medlemsstaternas parlament aldrig har vågat sig på att testa sina befogenheter. Det har i sin tur lett till att kommissionen använder sin gummistämpel: vi gör det effektivare alltså har vi rätt att göra det.
Men vad som är effektivt har kommissionen aldrig riktigt brytt sig om att definiera.
