I Finland är vi nu välbekanta med att debattera för- och nackdelarna med kommunsammanslagningar. Liksom med klokheten i att flytta delar av samhällsservicen till större (och förmodat mer effektiva) enheter.
I Förenta staterna förs ett ständigt samtal om relationen mellan delstaterna och den federala regeringen. I EU, som är en unik politisk konstruktion, har vi vår egna, unika debatt om maktfördelning. EU regleras i grund och botten av unionens fördrag, och inför varje större ändring av fördragen har vi haft intensiva diskussioner om just maktdelningen.
När Lissabonfördraget trädde i kraft 2009 fick vi en ny version av EU:s viktigaste maktdelningsinstrument: Närhetsprincipen. Redan tidigare hade den varit på tapeten, men motarbetats av kommissionen.
I sin enklaste form berättar närhetsprincipen att alla beslut i frågor, där EU och medlemsländerna har delad kompetens, ska fattas så nära medborgarna som möjligt, men vad det betyder i fråga om stat, kommun, organisation, individ blev otydligt.
Något mer konkret kan saken uttryckas så här: Subsidiariteten fungerar när medlemsländerna får fatta beslut, som når EU:s målsättningar lika eller mera effektivt än om det var unionen (eller unionens byråkrati) som tog besluten. Principen märks alltså inte i slutmålen utan i tillvägagångssätten.
Det är en i teorin rimlig lösning på ett klassiskt dilemma. Problemet är att tillämpningen inte riktigt lever upp till målsättningarna. Den ganska styvmoderliga behandlingen av närhetsprincipen har flera skäl. Principen kringskär EU-kommissionens makt och då kan man fråga sig vilken orsak kommissionen egentligen har för att tolka principen öppet och förbehållsfritt.
Balansgången har inte underlättats av att principen ofta har dragits fram av euroskeptiker, när den har råkat passa deras skilda agendor. De medlemsländer som skulle ha haft störst nytta av en mer konsekvent tolkning har dessutom misslyckats – eller underlåtit – att göra sina röster hörda. Dagens närhetsprincip lever alltså inte upp till förväntningarna – och det är ett allt mer akut problem.
EU-samarbetets kanske största fördel är vår möjlighet att hitta gemensamma lösningar på gränsöverskridande utmaningar, i en allt mer globaliserad värld. Under och efter Covid19-pandemins framfart behöver vi ett kraftfullt och solidariskt återhämtningspaket.
Miljökrisen kräver en mängd, vetenskapligt och tekniskt mycket komplicerade lagar och förordningar, som ger marknadens aktörer rätt verktyg för omställningsarbetet. De stora åtgärdspaketen behövs. Men vi kan inte blunda för att de ökar EU:s makt (särskilt genom unionens utvidgade beskattningsrätt).
De nya lagarna rubbar den maktbalans som vi har vant oss vid under de senaste åren. Här har närhetsprincipen alltså en viktig roll att spela som motvikt. Principen är dessutom viktig för att få fram bästa möjliga fakta för beslut.
Ett modernt lagstiftningspaket behöver samarbete, men också fungerande ventiler när de massiva rapporterna glömmer bort lokala förhållanden.
Så har det gått i det pågående arbetet med EU:s nya strategi för den biologiska mångfalden, som i en imbecill förenkling utgår från att vår finländska natur är lika sårbar som den på kontinenten.
Här behöver vi, genom närhetsprincipen, förmåga att påvisa att det inte stämmer. Det kan visa sig avgörande för hur vi kan fortsätta vårt aktiva och hållbara skogsbruk, som vi vet att ligger i linje med EU:s långsiktiga plan för den biologiska mångfalden. Den slutsatsen understöds dessutom av den återkommande internationella biodiversitetsrapporten.
