Det finns många rent praktiska problem: hur riktas hjälpen sist och slutligen, hur effektivt förvaltas den, vilka strukturer kommer vi att förstärka, vilka vill vi bli av med?
I efterhand kommer någon fiffikus att säga, att det inte gick riktigt som på Strömsö. Den sanningen gäller mänskligt handlande överhuvudtaget och har inte heller tidigare förhindrat oss att fatta stora och modiga – och ibland lite övermodiga beslut.
Allt det här hör lite till avdelningen praktiska invändningar och mummel i kön, men det finns också principiella och allvarliga problem.
I en del av den internationella debatten kring paketet användes ett intressant uttryck: ett Hamilton-ögonblick.
Alexander Hamilton var Förenta staternas finansminister under de ekonomiska krisåren efter det amerikanska frihetskriget. Han pläderade för att förbundsstaten skulla ta över delstaternas krigsskulder, vilket också skedde och ledde till många nya ekonomiska och statsteoretiska problem.
Den viktigaste följden handlade om maktbalansen mellan det som blev huvudstaden Washington D.C. och delstaterna. Inför samma utmaning kommer Europeiska Unionen att stå.
Hjälppaketet innebär på lite längre sikt en växande beskattningsrätt för unionen. Därav följer med penningens osvikliga logik, att unionens makt i förhållande till medlemsstaterna också kommer att växa. Den utvecklingen betyder sedan i sin tur att frågan om beslutens proportionalitet och subsidiaritet aktualiseras.
Det nuvarande systemet för att beakta subsidiariteten fungerar egentligen inte. Subsidiaritet borde betyda att man klarar av att fördela makten mellan unionen, medlemsländerna och regionerna på ett sätt som beaktar det särpräglade och unika. I praktiken förvanskas den här svåra avvägningen genom några inledande allmänna floskler i varje enskilt lagförslag från kommissionen.
Subsidiariteten infördes för att blidka medlemsländerna i samband med Maastricht-fördraget, men medlemsländernas parlament har aldrig gripit tag i den här möjligheten att skydda mångfalden. Samtidigt sker någonting som i facktidskrifterna går under beteckningen ”constitutional creep”, dvs att centralmakten i små steg tillskansar sig ökande befogenheter.
En framkrypande ny maktfördelning sker också indirekt genom att EU försöker – och måste – ingripa i allt mera komplexa utmaningar och problem. Den utmaningen blir inte mindre av att det i den östra och den södra kanten av unionen finns en vilja att vältra över de nationella problemen på centralmaktens axlar.
Vi behöver alltså både hjälppaketet och en lite större insikt om hur vårt system kommer att fungera.
