Enkelt uttryckt kunde man beskriva processen så här: när människan tränger vidare i sin existentiellt påtvingade strävan efter en någorlunda trygg utkomst tränger hon in på områden, som tidigare har varit mer jungfruliga tillhåll för djur, växter, bakterier och virus.

Om vi tittar på tillförlitliga internationella rapporter kan vi dessutom tillägga att den här processen varit alldeles speciellt accelererad under de senaste 50 åren. Om någon vill ha ett exakt datum för när den här accelerationen startade, går detta också att finna: den 21 februari 1972 reste Richard Nixon till Peking för att träffa Mao Zedong. Lite indirekt ledde Nixons besök också till att Deng Xiaoping rehabiliterades och började sköta den kanske snabbaste industrialiseringen i vår globala historia.

Under dessa 50 år har världens befolkning fördubblats, den globala ekonomin fyrdubblats och den internationella handeln har vuxit tiofalt. Samtidigt har vi kolliderat med fyra eller fem olika virus och vi kommer att kollidera med nya virus också i framtiden.

Den enkla slutsatsen låter därför så här: vår värld och vi själva håller inte riktigt ihop för påfrestningarna. Därför behöver vi en klimatlag. Men vi behöver också en klarare strategi för att återvinna resurser, som i annat fall hotar bli allt dyrare.

Det finns bara (!) några trösklar vi måste komma över.

Klimatdebatten har ända sedan sin början innehållit en god portion anti-företagsamhet eller anti-kapitalism. På sätt och vis har det varit förståeligt. Efter andra världskriget fanns det en nyttig kapplöpning om vad olika samhällsformer kunde erbjuda. Den kapplöpningen skapade samtidigt förutsättningarna för välfärdssamhället. Men den kapplöpningen fick ett ganska snöpligt slut och därmed avskaffade historiens gång ett alternativ, som under 1950-talet egentligen hade varit en ganska nyttig sporre för den under Ludwig Erhard framväxande sociala marknadsekonomin. Men allt som växte fram under de här 50 åren var inte marknadsekonomi. Mycket av det var inte heller särskilt socialt. Därför står vi nu lite vid vägs ände.

För att komma vidare behöver vi en ekologisk och social marknadsekonomi, och det förutsätter att vi samtidigt skapar möjligheter för en långsiktig investeringspolitik med biologiskt hållbara värdekedjor. Det är i ett nötskal vad klimatlagen förutsätter.