I gaullismens och Vietnam-krigets intellektuella släptåg skrev Jean-Jacques Servan-Schreiber bestsellern ”Le Défi Américain” (Den amerikanska utmaningen, översatt till svenska 1968) och allt sedan dess har den intellektuella vänstern, lite i spagat, försökt balansera sin anti-amerikanism efter tidernas strömningar. Men det fanns också mera omedelbara påstötar. Recep Tayyip Erdogans beslut att ingripa i Libyens inbördeskrig hade kanske inte ens varit möjligt att tänka medan Förenta staternas Sjätte flotta ännu upprätthöll sin ordning vid Medelhavets stränder.

Hegemonen hade blivit uttröttad av sina egna misstag. Sovjetunionen fick sitt Vietnam i Afghanistan bl.a. genom en CIA-finansierad islamistisk motståndsrörelse. Den operationen skapade en av utgångspunkterna för al-Qaida. Irak-krigen och viljan att göra sig av med egenmäktiga och besvärliga diktatorer destabiliserade sedan hela regionen, men en blev kvar: Bashar al-Assad. Assad är det sista som finns kvar av Baath-partiets all-arabisk politiska rörelse med rötter både i arabisk nationalism och i det kalla kriget.

När den vilsne hegemonen sedan huvudsakligen nöjer sig med att twittra och medan Europa ännu inte klarar av att axla sitt ansvar för regionens stabilitet, återuppstår symbiosen mellan Baath-partiets sista utpost och KGB:s arvtagare i Kreml. Det förbundet öppnar också upp för Irans regionala stormaktssträvanden.

Att i den här situationen,  på betryggande avstånd, mörda general Qassem Suleimani är i det närmaste liktydigt med att tända stubinen. Ännu för tre månader sedan kunde Donald Trump utbrista i ett ”låt någon annan slåss över detta blodbesudlade landskap”. Nu inbjöd han till nya blodbestänkta orgier.

Den orgien kom snabbare, och mera obehagligt, än någon riktigt ville tro. Igen var det ett passagerarplan som blev offret för soldater, som under kommando och med vitnande knogar håller i raketens utlösande startknapp. Upplägget var det samma som när KAL 007 sköts ner i internationellt luftrum mellan Kamchatka och Sachalin den 1 september 1983. Och tragedin upprepades när MH 17 sköts ner över Ukraina den 17 juli 2014.

Vi lever farligt. Och i vårt europeiska närområde behöver vi en stabil hegemon, som försöker bygga upp ett hållbart internationellt säkerhetssystem. Det finns bara en möjlig: EU.