Historien börjar ganska omedelbart efter Andra världskriget. I många avseenden stod Förenade kungariket ännu kvar i den forntida glansen. Under Winston Churchills ledarskap och med en regering överbyggande klassgränserna hade landet klarat av krigets hårda påfrestningar. Churchill hade suttit på mötena i Teheran och på Jalta tillsammans med Franklin Roosevelt och Josif Stalin i klassiska fotografier från de blivande segermakternas överläggningar.
Sedan började utförsbacken.
Att leva på gamla minnen är alltid farligt. Att leva i gamla stormaktsdrömmar ännu farligare. Motgångarna kommer ganska slag i slag. Sterlingområdet bryter samman eftersom det för avlägsna medlemmar av Samväldet inte riktigt lönar sig att köpa med pengar från sedelpressen i London. Pundet är övervärderat och exporten lider.
I en utredning om just Englands roll finns det en besvärlig bild. Genast efter världskriget ligger landet ännu någonstans bland de tre, fyra ”rikaste” länderna i världen (mätt med BNP/medborgare). För varje decennium som flyter bort längs Themsen sjunker landet lägre och lägre ner. Det säger någonting om de stora strukturerna, som håller ett land i styr – eller ostyrbart.
Den första stora strukturen handlar om utbildning. Vi läser om Europas ledande brittiska universitet, men vi läser knappast ens en rad om ett illa fungerande grundutbildningssystem.
Vi ser på kartan över Brexit-omröstningen en mörk del uppe i Englands nordöstra hörn. Den pekar på en annan struktur som brutit samman: engelsk industri har blivit långt på efterkälken. När globaliseringens stora vågor slog in mot örikets stränder var det just de här områdena som råkade illa ut. Och med ödesdigra konsekvenser.
Inför de här påfrestningarna höll inte det politiska systemet. Vi ser i våra nyhetssändningar ett skådespel från svunna tider. Talmannen försöker leda skådespelet med att ropa ”Order”. I omröstningarna går man in i ett nej-rum eller ett ja-rum. Underhusets ledamöter har ingen sittplats i sammanträdessalen. Det är den verkliga innebörden av begreppet ”backbenchers”. Valsystemet understöder ett tankemönster enligt modellen antingen-eller. Ingenting av det här är gjort för det 21:a århundradets invecklade och mångsidiga utmaningar. Inte heller ”Queens Speech” – drottningens tal – är riktigt en modern höjdare. Ett statsöverhuvud, som håller ett tal hon inte har fått skriva själv. Vad ska det tjäna till.
Den sista strukturen som inte heller stod pall för påfrestningarna var massmedia. Den populistiska gula pressen har tillsammans med den globala och målinriktade desinformationen stått för att ingen riktigt har vetat vad som är uppe i drömmarnas värld eller nere i verkligheten.
