Följande kolumn publicerades i senaste numret (2/2013) av Svenska folkpartiets medlemstidning Medborgarbladet.
Har du en driver eller är du en boll…
Vad är det våra senaste opinionsundersökningar egentligen säger oss? De fyra största partierna löper ett nästan dött lopp – alla med ett understöd kring 19 procent. Till nästa egentliga mätning, dvs. nästa val, har vi 13 månader och det finns ingenting som säger att de animala krafter som under den senaste tiden drivit siffrorna egentligen kommer att förändras. Med ett undantag, som jag lite längre ner i kolumnen skall återkomma till.
Det mesta i finländsk politik, likaväl som i fransk eller tysk eller holländsk, har (om vi använder oss av dataspråk) ”drivers”, som på ett eller annat sätt är sammankopplade med den europeiska krisen. Men de här drivkrafterna kan sedan i praktiken gå åt ganska olika håll. Samma drivkrafter kan alltså ge ett liberalt holländsk eller ett socialdemokratiskt franskt parti en valseger. Eller ännu mera tillspetsat: samma drivkrafter kan faktiskt ge CDU:s Angela Merkel en valseger över SPD:s Peer Steinbrück.
Så varför ser det då så underligt ut i Finland? Här vinner ett parti, som inte har kommit med ett enda ens någorlunda förnuftigt förslag, hela tiden i understöd. Det kan ju inte bero på att landet med Europas effektivaste undervisningssystem i praktiken skapar politiska idioter?
Jag tror att det beror på att vi har en minimal offentlig debatt, ett nästan obefintligt antal offentliga intellektuella och att våra politiska partier för ganska länge sedan förlorade sina perspektiv och sina visioner framåt. Det här är en gammal skötesynd. Efter SDP:s valseger 1969 blev alla som ville göra någon form av samhällelig karriär socialdemokrater. SDP översvämmades av karriärister och slutresultatet blev ett ansiktslöst förvaltningsparti. Efter de senaste årens samlingspartistiska valsegrar har vi sett samma fenomen i den andra riktningen: för att bli någonting i statsförvaltningen, i organisationsvärlden eller i den kommunala förvaltningen skall man vara samlingspartist. Slutresultatet blir en beigefärgad apolitik.
Den här beigefärgade förvaltande ansiktslösheten klarar inte av att avslöja att Finland för tillfället drivs av ett populistiskt taskspel. Politiken och politikerna försöker därför överleva genom att nästan aldrig ta ställning principiellt ställning till någonting. Det är enbart pragmatismens låga visa som gäller.
Men vår framtid kommer att kräva principer. Är vi för tolerans, transparens och respekt enbart när det gäller krav på att andra skall tolerera och respektera oss och vårt språk? Eller är tolerans, transparens och respekt någonting vi står för också i förhållande till Greklands befolkning? Vi måste förmå och våga titta framåt. Politik är inte och får aldrig bli lika kortsiktigt som företagsvärldens kvartalsrapporter. Vi måste ha ett längre perspektiv och veta att om vi fattar de rätta besluten så kommer vi på rätt köl igen. Det är kanske bara nu lite svårare – och därför mera utmanande – än på 1990-talet när Nokia hjälpte oss uppåt.
Det är intressanta frågor, som dessutom kan utforma vår framtid – men enbart förutsatt att vi vågar ta strid om principerna. Sannfinländarna bygger för sin del ett farligt förbund och tekniken har vi sett tidigare. Det finns inga realistiska lösningsförslag i deras retorik, inte på någon fråga. Men för att maskera deras spretiga avsaknad av någonting, som rör sig mot framtiden, skyler de över allting med två stora vi avskyr: vi avskyr finlandssvenskar och vi avskyr EU.
Det finns mycket som har gått snett i EU. Mest snett har kanske upphandlingen och skattepolitiken gått. Men de stora europeiska strukturerna kommer vi inte ifrån. Vi kan förbättra dem, men inte trolla bort dem. Vi kommer att behöva betydligt mera transparens i upphandlingar och i europeisk skattepolitik. Men för att nå dit måste vi ta upp kampen med den lite lamslagna förljugenhet, som nu råder i landet.
Den första omgången handlar därför om det europeiska parlamentsvalet.
Nils Torvalds
