Följande kolumn publicerades söndag 17 mars i Hufvudstadsbladet.
Långt om långtidsbudget
Under de senaste dagarna har Europaparlamentet fått mycket ovett för att man förkastade Europeiska rådets överenskommelse om EU:s fleråriga budgetramar. Men det kunde kanske vara skäl att ta några steg tillbaka och se vad parlamentet egentligen förkastade. Det har i sin tur med beslutsvägar och demokratiunderskott att göra.
Europeiska rådet förhandlade under natten mellan den 7 och 8 februari bakom lyckta dörrar. Det slutade i en överenskommelse om hur EU:s långtidsbudget skulle se ut för åren 2014-2020: budgeten skulle krympas, men utan att ingripa i strukturerna.
Det besvärligaste i den här operationen var att man skar ner just de delarna av budgeten som mest kunde främja ekonomisk tillväxt. Samtidigt lät man i praktiken nästan helt bli att röra vid jordbruks- och kohesionspolitikens strukturer. För att komma upp till målsättningen skar man alltså hårt i forskning, innovation, utveckling, sysselsättning och infrastruktur.
Men medlemsländerna var naturligtvis inte eniga. För några medlemsländer var det inte nog med att budgeten skars, utan man visade också sin förträfflighet genom att kräva rabatter i medlemsavgiften eller specialanslag för jordbruken och för fattigare regioner. Man kom därför överens om 53 specialarrangemang som egentligen strider mot de regler vi har kommit överens om. Bland annat delade man ut mer än 15 miljarder euro för att köpa enskilda medlemsländers medverkan. Till den här mindre ärorika hopen av köpta länder hörde naturligtvis Finland.
Det handlade alltså om tillvägagångssättet, om beslutens transparens och om demokratiska regler. I ett demokratiskt system kan ingen regering godtyckligt dela ut skattemedel utan parlamentets eller riksdags godkännande. Det har varit en allmän politisk sanning från den amerikanska självständighetsförklaringens dagar.
Enligt EU:s grundfördrag skall statsministrarna besluta om rambeloppen och utgiftskategorierna i budgeten efter det att ramförslaget har godkänts av Europaparlamentet. Det är alltså inte rådets ensamrätt att slå fast långtidsbudgeten. Och alldeles speciellt: rådet har inte ensamrätt att besluta hur budgetmedlen fördelas mellan de enskilda medlemsländerna. Rådet har alltså nu av nonchalans eller med vett och vilja överskridit sitt mandat i beslutsprocessen. Därför var det omöjligt för Europaparlamentet att godkänna överenskommelsen i dess nuvarande form.
Det finns skäl att understryka att parlamentet INTE krävde mer pengar till budgeten. Däremot kräver parlamentet att budgetmedlen skall kunna användas fullt ut och att allokeringen ska göras så, att program för tillväxt skulle få mera pengar. Det här förutsätter naturligtvis förhandlingar mellan rådet och parlamentet, vilket är exakt vad parlamentet nu inbjuder till. Europaparlamentet vill ha en budget som skapar nya jobb, tillväxt och stabilitet i Europa, inte en budget som stirrar sig blind på nettobetalningarna.
Det här kräver lite respekt. Respekt för grundfördraget och respekt för varandra. Och respekt för Europa.
Nils Torvalds
