Lördag 9 februari publicerades följande kolumn i tidningarna Vasabladet, Östra Nyland och Ålandstidningen:
Vi och verkligheten
Ekonomiskt svåra tider blir speciellt svåra för den Europeiska Unionen. Det är ingenting nytt. Jag hittade ett papper som Leo Tindemans 1975 hade skrivit för sina kolleger i det Europeiska Rådet. Tindemans var då Belgiens premiärminister och valdes några år senare in i Europaparlamentet med ett än så länge oöverträffat röstetal: 983 000.
Hans rapport handlade om europeiska motigheter. Europa hade då drabbats av den första egentliga efterkrigsrecessionen och förhoppningarna hade grusat. Tidpunkten är ur ett historiskt perspektiv intressant. Idag vet vi att Västeuropas gyllene tid med stark ekonomisk tillväxt hade tagit slut.
Då redan fanns det lite politisk feghet. När svårigheterna hopade sig passade opportunisterna på att skylla ifrån sig. Och på nära håll fanns ett nästan försvarslöst objekt: den Europeiska Gemenskapen. Försvarslösheten beror på att EG/EU ger beslutsfattarna en möjlighet att sitta på två stolar: minister hemma, lite anonym beslutsfattare borta.
Det intressanta med Tindemans rapport är att den kunde ha skrivits idag, till exempel av någon klok man på Kommissionen. Den handlar om ökande skepticism, om brist på demokrati och legitimitet, om en bräcklig sammanhållning, om dåliga eller långsamma beslutsprocesser och om en allt mera olik ekonomisk tillväxt.
Men var rapporten bara ett spel för gallerierna? Ledde rapporten någonstans? Mest fascinerad har jag egentligen blivit av Tindemans djärva tankar på ett Europa i många hastigheter. Det var ingen populär tanke då – och inte heller senare. Och ändå tror jag att Tindemans hade mera rätt nu än då rapporten skrevs.
Europa är just nu i baklås. Att gå framåt i samma takt är en illusion, som idag innebär att man väljer den minsta gemensamma hastigheten – och den går just nu bakåt både intellektuellt och i BNP. Det betyder att Europas framtid egentligen dikteras av opportunister som David Cameron eller av spelare som Silvio Berlusconi.
Europa måste gå framåt för att bestå och det blir nästan omöjligt med en beslutsprocess, som inte fungerar. I brist på perspektiv ser Rådets medlemmar bara inskränkta nationella fördelar, som därmed lätt förvandlas till gemensamma europeiska nackdelar.
Det finns alltså – egentligen – inga andra möjligheter än att gå framåt i otakt. De som förmår gå framåt gör det och bidrar till att skapa perspektiv för en europeisk utveckling. Grundfördraget tillåter idag att elva medlemsnationer anhåller om att i någon fråga gå sin egen väg och skapa någonting, som de andra sedan hänger med på. Den vägen valde man för finanstransaktionsskatten. Kanske man borde ha valt en europeisk tillväxtstrategi för elva medlemsländer kapabla att gå fram snabbare, mera beslutsamt och mera europeiskt? Den frågan aktualiseras dessutom av att EU vare sig nu eller tidigare har klarat av att finansiera sin egen tillväxtstrategi.
Sen kan man låta Cameron stå på Dovers vita klippor och larma om att kanalen mellan Förenade kungariket och Europa håller på att bli bredare. Den kanalen grävde han ju själv.
Nils Torvalds
