I dagens (15.2) Hufvudstadsbladet publicerades följande kolumn:
Med ryggen mot framtiden
Den offentliga diskussionen kring EU:s budgetram för de följande sju åren har på många sätt gått snett. Vi har fastnat i en diskussion om nettobetalningen, dvs. om skillnaden mellan inbetalningar till EU och utbetalningar därifrån. I den sortens diskussioner finns det många gropar. Den första handlar om hur vi ser på oss själva, den andra hur vi ser världen.
På något sätt finns det en förenklande nationalromantisk underton i politikens – och politikernas – mediala sammelsurium. Det är en blandning av Runeberg och Linna. Familjen Koskelas värld var kyrkbyn och största delen av produktionen var för egen konsumtion. Du hade din häst, din ko, ditt svin, ditt havre och din gröt. Någon promille av blodet, svetten och tårarna flöt ut till världen där utanför. Inbetalningarna till EU förvandlas i dagens EU-diskussion till Jussi Koskelas betungande dagsverken utkrävda av prästen Salpakari (tidigare Stenbom) på bekostnad av skötseln av det egna torpet. Vi förstår automatiskt vem som här spelar det godas och det ondas roller.
Men vi lever inte i den världen.
Dagens EU-diskussion har reducerats till den här nivån och det är egentligen en andlig och kulturell katastrof som förvränger det sköra budskap som våra nationalskalder förmedlar. Det frostiga kärret bröts upp 1884. I min almanacka står det 2013 och nästan hälften av vår bruttonationalprodukt består av export.
I en ledande artikel i Helsingin Sanomat beskrevs Europeiska rådets medlemmar som EU-politiker, men i verkligheten är de bypolitiker. I vår inhemska diskussion om kommungränser klarar ledande rikspolitiker nog av att beskylla kommunala beslutsfattare för att vara trångsynta. Men samma rikspolitiker genomgår under flygresan från Helsingfors till Bryssel en underlig metamorfos och blir bypolitiker utan vilja eller förmåga att se det gemensamma i våra – och Europas – framtida utmaningar. Och det enda vi får ut av dem efteråt är hackiga meningar om att de har brutit nettoinbetalningarnas tillväxt. Det är krämarens logik.
Men det är inte det allvarligaste felet i rapporteringen om EU:s budgetram. Det finns två besvärliga brister. Den första handlar om att man nu går ”den grekiska vägen” och skapar en underbalanserad budgetram med mer löften om utgifter än reda pengar att betala dem med. Just medan vi försöker lära de sydeuropeiska länderna att man INTE får göra så.
Men det allra mest besvärliga är att ministrarna under det föregående veckoslutets möte prutade på investeringarna för framtiden. De storsatsningar i gemensamma energinät och transportstrukturer man för 24 månader sen utlovat med djupa brösttoner skars med hälften. Nysatsningar i forskning och innovation skars med en fjärdedel. Det enda man slogs för var jordbruk och regionalstöd. I ett krisdrabbat Europa förefaller det alldeles ofattbart kortsynt.
Nils Torvalds
