Men om man vänder på perspektivet och försöker titta framåt – vad händer då med lösningarna från Wienkongressen? Innan vi riktigt klarar av att titta framåt är det ett faktum som måste slås fast: Wienkongressen var en lösning mellan fem europeiska stormakter. Alla andra deltagare var egentligen bara statister och det gick sedan vidare i historieböckerna som ”den dansande kongressen”. Statisterna hade ingenting bättre för sig.
Den europeiska historiens förlopp naggade sedan stormaktslösningarna i kanten. Några kejsardömen försvann redan i och med det första världskriget, men lösningen med stormakternas intressesfärer fanns kvar. Det habsburgska kejsardömet med Österrike-Ungern som bas upplöstes, men överlevde som ett system av nygrundade stater med stormaktsgarantier. Samtidigt tog Tyskland över ansvaret för största delen av det tysktalande Europa. Kejsardömet försvann, men bitterheten skapade grogrund för starka nationalistiska underströmmar. Ryssland omstöpt till Sovjetunionen var i mycket en internationell paria, men det fanns en genomgående strävan att återta den gamla kejserliga intressesfären. Om det fick Finland en påminnelse genom vinterkriget. För Estland gick det ännu sämre. Sovjetunionen hade – lite som med skotten i Mainila – sänkt den sovjetiska båten Metalist för att ha en orsak att invadera Estland. Frankrike höll lite med händer och tänder fast vid en vacklande stormaktsställning. Det var utgångspunkten för andra världskriget.
I och med Nazitysklands nederlag återskapades intressesfärerna på mötena i Teheran och på Jalta. Sovjetunionen fick och tog sitt, Förenta staterna ersatte en del av de försvagade europeiska stormakternas förlorade intressesfärer på den västra sidan. England fick sin del genom fördelningen mellan Stalin och Churchill i det s.k. procentpappret. Frankrike gjorde ihärdiga försök att återta sin plats som fastlandseuropas västliga stormakt. Det gick inte särskilt bra och plötsligt stod den västra delen av Europa inför en ny situation. Den av Frankrike skapade krissituationen tvingade fram en lösning, som i första hand egentligen bara var en nödlösning – Kol- och stålunionen. I dag har den nödlösningen bytt namn till Europeiska unionen och samtidigt blivit den dominerande faktorn i Europa.
I princip borde det ha gjort slut på stormaktssfärerna i Europa, men riktigt så gick det inte. Ryssland håller aggressivt och envetet fast vid en lösning som i tiderna skapades av Alexander I. Britannien gjorde samma manöver man hade gjort efter Wienkongressen – att isolera sig på andra sidan kanalen. Det är en specifik form av nedkrympt brittisk intressesfär. På den europeiska kontinenten ser vi att Frankrike vill återta sin ledande ställning. Det är till en del enbart ett skådespel av svunnen fransk grandeur. Samtidigt splittrar återfallet i förlegad gaullism en mer än behövlig europeisk endräkt.
Skapar det en beställning på en nordlig (eller nordisk) demokratisk hjälpinsats för Europas framtid?