Ingen lätt uppgift!
Men mitt i valkampanjen är det bra att komma ihåg att en valkampanj inte är en sprint på 100 meter. Valkampanjer handlar om uthållighet.
Min mest lärorika upplevelse hänger ihop med Pappadagiset i Malax. För den som aldrig har besökt den här sortens institutioner är det kanske skäl att komma med en kort beskrivning. I snart sagt varje by ute på landet finns ett café och en bensinstation. Där samlas byns män får att dricka en kopp kaffe, lite överlägga om de senaste händelserna och för att kolla vad som borde göras och vem som kunde utföra arbetet.
Det är inte en arbetsförmedling, men nog ett ställe där man fördelar arbeten. Dessutom är det något av ett lokalparlament. En demokratisk institution alltså!
Det var här jag steg in under valkampanjen 2009.
Mötet var nog utannonserat, men det första jag upptäckte efter stegen över tröskeln var att mitt eventuella budskap nog inte var huvudorsaken till att det fanns ett tiotal pappadagiskunder på plats. De hade kommit utgående från de dagliga rutinerna.
Jag är inte helt säker på att det var just där och den gången jag hörde orden: ”Jaha, det tycks vara valtider när ni är ute. Var är ni resten av tiden?” Under den första valkampanjen hörde jag orden ett antal gånger och det var en allvarlig påminnelse.
Politik har med årtiondenas gång blivit allt mera ett heltidsyrke. Samtidigt har också politikens frågeställningar och utmaningar blivit allt mera omfattande och därmed mera tidskrävande. Det innebär en risk eller utmaning. Politik blir någonting avskilt från medborgarens vardag. Det – i sin tur – försvagar medborgarsamhället. Därmed försvagas också demokratins funktionalitet. Just ur den här kollisionen mellan politikerjobbet och dygnets 24 timmar stiger den samtidigt både berättigade och lite orättvisa frågan: ”Var är ni resten av tiden?”
Det finns bara ett sätt att bemöta frågan: att gång på gång återvända till verkligheten i Pappadagiset. Mötet med verkligheten – att inte bli som i Pär Lagerqvists ”Gäst hos verkligheten” (utkom 1925) – är politikens rågbröd. Det är ett lakmustest på kandidatens och politikens trovärdighet. Det är ett sätt att försvara vår demokrati.
Om vi går tillbaka till de första åren i vår demokrati ser vi ett givet mönster. För det demokratiska genombrottet i Väinö Linnas trilogi fanns skomakaren i byn. Han behövdes dagligen eftersom man inte köpte och slängde, man lappade och lagade. Men skomakaren – eller skräddaren – hade tid att läsa och han fungerade som vägledare och informationscentral.
Idag är våra utmaningar lite mera invecklade, men den som klarar av att fungera som informationscentral och vägledare, den som hela tiden återkommer till vardagens verklighet och vågar – år ut och år in – stiga över tröskeln till Pappadagiset, hen klarar det.