Men känslan av myrstack hänger ihop med att vi just nu försöker hitta lösningar på enskilda förslag, som i det stora sammanhanget kanske inte riktigt passar in i helheten, men som har tillkommit genom kompromisser på det som kallas skuggmöten. Skuggmötena är alltså den begränsade församling parlamentariker – med rådgivare och assistenter – som för de enskilda utskotten ansvarar för hur utskottets ställningstaganden vaskas fram ur strömmen av både välövervägda och mindre välövervägda förslag. Samtidigt försöker vi reda ut vilka förslag som har en majoritet bakom sig och vad som borde göras för att skapa majoriteter.
Det handlar alltså om de avgörande – och för det mesta – ytterst taktiskt betonade finslipningarna av omröstningslistorna. En del av lagförslagen har i det här skedet ganska tunna majoriteter och det gäller att lyssna och förstå genom vilka små förändringar av plus och minus i omröstningslistorna en majoritet kunde lockas fram.
Och finslipningen slutar inte där. Låt oss anta att ett förslag sedan inte går igenom i omröstningen. Då finns det möjligheten att lagförslaget återförpassas till utskottet för en ny behandlingsomgång för att den vägen skapa den behövliga demokratiska majoriteten. Men om förslaget om att återremittera förslaget till utskottet inte för den nödvändiga enkla majoriteten bakom sig – ja då förfaller lagförslaget.
Allt medan den här skytteltrafiken mellan MEP-kontoren håller på, har det blivit min roll att påminna om hur regelverket egentligen är skrivet och vad olika förfaringssätt kan leda till. Inför den situationen stod vi på tisdagen. Medan ett förslag behandlades i min politiska grupp, ville förslagets föredragande tvinga fram ett beslut om en ”nyckelomröstning”, dvs en omröstning där ett negativt delresultat också skulle leda till att hela förslaget förkastades. Det blev en häftig debatt eftersom många medlemmar kände nyckelförslaget som ett tvång. Det blev alltså min roll att upplysa om vad det sedan kunde leda till. Förslaget till nyckelomröstning togs tillbaka och en känsla av frid lade sig – för ögonblicket – över gruppmötet.
Gammal är äldst, heter det. Eller förnuftets röst. Men det behövs.