Ett fragmenterat kulturhabitat är ett stort problem för SFP

Den inledande frågan partimedlemmen/medborgaren/läsaren kan ställa sig handlar om vad det är i världen som nu har förändrat sig så mycket, att partiprogrammet måste skrivas om. På den frågan finns det några presumptiva svar: 1) randvillkor i inrikes- och europapolitiken har så till den grad förändrats att det gamla programmet inte längre duger; 2) den globala situationen har förskjutits på ett för Finland bekymmersamt sätt; 3) de senaste opinionsundersökningarna ger samtidigt en signal om att partiets understöd håller på att sjunka under en kritisk nivå.

Om medlemmarna ombads kryssa för de olika alternativen fick det första eller andra antgligen en hel del kryss. Journalister och deras tvivlande gelikar inom partiet skulle antagligen kryssa för alternativ tre.

Den säkerhetspolitiska situationen har definitivt förändrats, men om det sedan borde ge upphov till att skriva om hela partiprogrammet är en fråga som kunde diskuteras. Kanske ett säkerhetspolitiskt program hade varit mera på sin plats, men också det kommer en smula för sent. I regeringsprogrammet finns redan de nya statsbärande formuleringarna och att skriva någonting mera djuplodande och analyserande blir – som text i ett partiprogram – minst sagt utmanande. Men. Det finns en stor, besvärlig och för partiets överlevnad under de kommande decennierna viktig fråga: det fragmenterade kulturhabitatet. Begreppet kulturhabitat är naturligtvis lånat ur den internationella diskussionen om en hotad biodiversitet. Hotade och/eller rödlistade arter har nästan undantagslöst drabbats av fragmenterade habitat. Det betyder att artens kärnområden har kringskurits, att förbindelselederna mellan olika habitat har brutits och att den biotyp i vilken arten tidigare har frodats genomgår grundläggande och sannolikt oomvänbara förändringar.

Låt oss gå tillbaka till situationen för 80 år sedan. Finland stod efter krigsslutet inför uppgiften att återuppbygga landet och skapa förutsättningarna för ett välfärdssamhälle av nordisk typ. SFP stod kanske inte riktigt i bräschen för den ombrytande förvandlingen. Det var en socialdemoratisk modell, som hade lett utvecklingen i våra nordiska grannländer. Finland kännetecknades dessutom av en senkommen modernisering och av en politisk kultur, som inte gjorde omställningen alldeles lätt. Hur välmåendet skulle fördelas mellan den stora och splittrade agrara sektorn och städernas industrier och de organiserade industriarbetarna var den återkommande stora och delande politiska frågan. Säkerhetspolitiken var väl undangömd i huvudstaben. Resten av säkerhetspolitiska nödvändigheter sköttes av VSB-paktens litanior. Innan 50-, -60- och 70-talens stora samhällsförändringar tog över fanns den finlandssvenska befolkningen som ett nästan obrutet kustområde från Pyttis i öster i till (Gamla) Karleby i norr. Det tunnades lite ut i Satakundas övergång från Åboland till Österbotten, men det var i alla fall ett habitat som hängde samman med många starka trådar allt från Borgå stift till den svenska dagspressen, Skolstyrelsens svenska avdelning – och SFP. Det sammanhängande svenska habitatet understöddes dessutom av vänsterpartiernas starka svenskspråkiga förankring.

Men för att riktrigt se allvaret i det fragmenterade habitatets utveckling under den sena moderniseringens omständigheter lönar det sig att kasta en blick på de olika finlandssvenska landsändorna. Den mest märkbara drivkarften i den sena moderniseringen handlar om urbaniseringen. 1950 bodde en tredjedel av landets befolkning (då knappa 4 miljoner) i städer. 46 procent fick sin utkomst av jord- och skogbruk. 70 år senare är allting vänt mer eller mindre upp-och-ner. Vasa hade kring 1950 en befolkning på 36,000. Då var den svensktalande befolkningen i majoritet. Idag är vasasvenskarna en knapp fjärdedel.

Häftigast har utvecklingen i huvudstadsregionern varit: Esbo – 1950 var svenskarnas andel 43 procent, idag är den 6,6 procent. Siffrorna för Helsingfors är alldeles motsvarande – 1950 19 procent, idag 6 procent. I Närpes ser verkligheten naturligtvis ganska annorlunda ut – 78 procent är svenskspråkiga och utvecklingen ganska stabil. Tendensen i de andra österbottniska städerna/kommunerna är liknande.

I fortsättningen kommer utvecklingen ytterligare att skärpas. Inflyttningen till huvudstadsregionen för med sig annorlunda dynamiska befolkningstendenser där det finlandssvenska inslaget inte längre kommer att vara den näststörsta språkgruppen. Det är det fragmenterade kulturhabitatet.

När man jämför 70 år av urbanisering och granskar situationen idag finns det bara en allmän slutsats: verkligheten är grundligt förändrad. Det låter naturligtvis som en plattityd. Förändringarna är stora, men det är kanske inte storleken i sig som oroar. Det lönar sig att granska de kvalitativa förändringar och försöka dra programmatiska slutsatser ur dem. De kvalitativa förändringarna handlar kanske i främsta hand om hur dynamiken inom de olika avkrokarna av Svensk-Finland ser ut och hur vardagen där artar sig. Och skillnanderna är enorma.

Jag börjar gärna med de kanske mest chockerande.

För drygt 15 år sedan var procentandelen svenskspråkiga 65+ i Helsingfors över 13 procent av åldersklassen. Siffrorna avspeglar det Helsingfors jag växte upp i. Idag är 65+:arna ungefär 4 procent. Av 80 människorna i morgonspårvagnen 1950 talade minst tio svenska och minst hälften av de andra passagerarna förstod och talade språket. I dag är den svensktalande helsingforsaren en av tjugo och i morgonspårvagnen finns det kanske fyra eller fem andra som talar svenska som modersmål. Av de 70 övriga passagerarna talar eller förstår kanske 10 svenska. Minst 10 andra är sannolikt inflyttare från ett främmande land och kommer inte att integreras på svenska.

Men vi ska kanske inte stirra oss blinda enbart på procenttalen. De svenskpråkiga helsingforsarna är 37,000, esboborna 20,000, vandaborna drygt 5.500 – i huvudstadsregionen drygt 60,000 – alltså en fjärdedel av alla finlandssvenskar. I Åbo finns det ytterligare 10,000. Om vi tar med de andra mindre städerna och kommunerna i beräkningen är den enkla slutsatsen att närmare häften av finlandssvenskarna bor i det fragmenterade kulturhabitatet – ett kulturhabitat som samtidigt hotas att bli allt mera fragmenterat.

Samtidigt är också vår socialstruktur mera utmanande än för alla våra konkurrenter. Vi har alla tänkbara sociala segment. Det här är den strategiska utmaningen. Till politikens bistra regelverk hör dessutom att människorna börjar söka sina representanter bland politiska organisationer som har tillräckligt inflytande. Det kan driva finlandssvenskarnas politiska fragmentering vidare och det hotet återspeglades redan i presidentvalkampanjen. Det är de här utmaningarna SFP:s partiprogram och partistyrelse måste klara av att svara på. Svaren kan inte hittas av en partidag, som onödigt lätt låter sig uppdelas av en gammal – men ibland nog så verklig och machiavelliskt fungerande skiljelinje mellan Österbotten och ”världen innanför Ring III”. Den strategiska frågan handlar alltså om hur partiet klarar av att leva vidare med utmaningar, som samtidigt drar åt så många olika håll. Det förutsätter bl.a. att det finns en öppen debatt, som inte genast av partisatraperna brännmärks som obekväm eller skadlig.