Habermas offentliggjorde i slutet på april en debattartikel i Süddeutsche Zeitung. Redan valet av tidning kunde man ha uppfattat som en signal. Det finns en viss spänning mellan konservativt liberala Frankfurter Allgemeine (FAZ) och en aning vänsterut lutande Süddeutsche Zeitung (SZ) från München. Habermas valde alltså SZ.
Artikelns första överraskning var att den stora rationalisten Habermas föreföll emotionellt störd av den tyska debatten kring utrikespolitik, gasberoende, Ryssland och Ukraina. Speciellt upprörd föreföll han vara över den kritik förbundskansler Olaf Scholz hade utsatts för. Varför?
Det finns i tysk politik en ideologisk underström som säkert går tillbaka till nazitiden och Tysklands roll i andra världskriget. Den hänger sedan i sin tur ihop med det kalla kriget och viljan att en aning lättvindigt hoppa över krigets och holokaustens skuldprocesser. Under en lång tid av CDU/CSU-dominerad västtysk inrikespolitik fanns det en ovilja att riktigt granska vem som hade gjort vad efter maktövertagandet 1933 fram till det slutliga nederlaget i maj 1945. Vändpunkten kom i förbundsrepublikens nya östpolitik under Willy Brandt.
För den tyska skulden var Willy Brandts knäfall vid ghettominnesmärket i Warzsawa början på en ny epok: bort från delaktigheten och in i en ny tysk roll som brobyggare i ett delat Europa. Den här rollen blev – om möjligt – ännu mera viktig efter Sovjetunionens sammanbrott och den tyska återföreningen. Återföreningen innehöll någonting av en tacksamhetsskuld i förhållande till den forna fienden.
Man behöver inte vara särskilt mycket psykologiskt lagd för att i den habermaska texten läsa in en djupt emotionell solidarisering med den nya östpolitiken – och med det socialdemokratiska partiets roll. Just därför är Habermas indignerad över kritiken mot Olaf Scholz.
Men indignationen tar sig lite besvärliga uttryck. Scholz duckade för de första kraven på ett större materiellt understöd till Ukraina genom att hänvisa till risken för att konflikten utvidgas och växer ut till ett europeiskt krig med en besvärligt låg tröskel för att kriget kunde ta steget över kärnvapnens avgrund.
Det är det här argumentet Habermas tar till sig, men han definierar aldrig var den här tröskeln ligger och hur låg eller hög den är. Därmed ger han Ryssland tolkningsföreträde i fråga om hur kriget kunde utvecklas. Samtidigt gör han all hjälp till Ukraina till någonting som kunde rubba den farliga och känsliga balansen.
Det är inte enbart kritiken mot förbundskansler Scholz som irriterar filosofen. Habermas tillhör av väldigt förståeliga skäl inte delen av mänskligheten som oupphörligen måste bekräfta sin existens genom att skicka twitter-meddelanden och uppdatera sin profil på Facebook. Men också den inställningen leder honom på avvägar. Han förefaller nästan uppbragt över att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj ”inscenerar” krigets händelseförlopp via Twitter. Han är till den grad uppbragt, att han inte klarar av att nämna Zelenskyj vid namn. Det ger lite av en antydan om att offentlighetens stora förkämpe har hamnat på efterkälken och att twittrandet strider mot filosofens uppfattning om offentlighetens struktur.
Efter artikelns publicering har mycket hänt i tysk politik. Kansler Scholz har tvingats inse att den halvt neutralistiska tonen var ett felsteg och att Tyskland faktiskt har ett speciellt ansvar för säkerhet och trygghet i Europa. Den tyska ledningen har dessutom insett att Bundeswehr behöver ett extra tillskott för att hålla sig på en acceptabel nivå. Det var inte heller ett enkelt steg för Tysklands Gröna. Deras bakgrund finns långt i den tyska fredsrörelsen. Nu tvingade uppvaknandet partiet att lämna sina traditionella pacifistiska positioner.
Det är bara Jürgen Habermas och en del av vänsterpartiet Die Linke som lever kvar i en för länge sedan svunnen värld.