Om den stora teorins upphovsman, friherre Montesquieu, nu tittade ner (eller upp) på det av Donald Trump efterlämnade amerikanska systemet, kunde det hända att han kände ett behov att skriva ett litet förtydligande. Men det är en annan fråga.
För oss EU-medborgare är frågan om checks and balances inte alldeles oviktig. Dels ser man att det europeiska systemets skapare hela tiden har hållit ett öga på Förenta staternas konstitution och försökt anpassa systemet – i föränderliga former – till den levande och lite svårt definierade europeiska verkligheten.
Det är inte en alldeles lätt uppgift eftersom EU är en konstitutionell hybrid. Det blir inte heller lättare av att allt stort som sker inom EU-systemet sker ganska tyst och utan den öppenhet alla institutioner så (sken)heligt efterlyser i resolutioner och uttalanden. Det senaste exemplet damp ner just inför julen.
Kommissionen kom med sitt förslag om den sociala klimatfonden. Det kan i och för sig hända att fonden är nödvändig. Omvälvningen för Europas produktions-system är enorm och nästan vem som helst inser att det kommer att uppstå en hel del teknisk, politisk och social friktion när systemet ska vridas runt. Det igen ställer i sin tur frågan om vem som ska betala kalaset och på vilket sätt.
Svårigheterna understryks av att diskussionen kring klimatpaketet har blivit lite bakvänd. Nu diskuterar man vem som drabbas mest. Det betyder att man har en oroväckande benägenhet att huvudsakligen definiera last movers – vem som sist går med på att röra på sig. En europeisk industripolitik förutsatte egentligen att man försökte se vem eller vilka som är first movers – vilka företag går i spetsen för utvecklingen och vad kunde man göra för att locka andra att ställa sig ”modigt i främsta ledet”(Rydberg).
Bakvändheten understryks också av hur fondens inkomstkälla nu borde användas. Pengarna ska komma från utsläppshandeln och det är inte helt problemfritt. När EU införde handeln med utsläppsrättigheter gick intäkterna från auktionerna till respektive medlemsländer för att förnya och reformera de ekonomiska strukturerna. Det var alltså medlemsländernas pengar. Nu föreslår kommissionen att alla intäkter ovanför den nuvarande prisnivån ska delas mellan medlemsländerna och unionen. En del av pengarna blir alltså unionens ”egna medel” och sjunker in i unionens budget. Det innebär en betydande maktförskjutning från medlemsländerna till unionen. Förskjutningen blir dessutom på sikt större, eftersom priset på utsläppsrättigheter kommer att stiga. Förslaget innebar alltså en rubbning av balansen och resultatet blir en kommission som blir allt mindre beroende av medlemsländernas beslut. En hastig koll antyder dessutom att det är Tyskland som betalar kalaset.
När Förenta staterna efter det amerikanska frihetskriget påtog sig ansvaret för delstaternas krigsskulder skapades ett federalt system. Samtidigt förde man också en principiell diskussion om ”state rights”. En motsvarande linjedragning bebövdes nu i EU, men det förefaller inte finnas någon som krävde den.
Vi är så till den grad pragmatiska, att ingen på ett sakligt och faktabaserat sätt ställer sig upp för att ”i främsta ledet… digna i kamp för ditt land” och för Europa.