När sedan samma sång användes för att legitimera repressionerna mot protesterande arbetare i Östberlin i juni 1953 hade utvecklingens gång vänt upp och ner på begreppet solidaritet – och lite på Brecht och Eisler också.
Ord är alltså besvärliga varelser som vrider och vänder på sig, brukas och missbrukas och töms på sitt innehåll. Och gör mig lite allergisk. Ordallergier hör till nedärvda egenskaper.
När Frans Timmermans använde sig av ordet solidaritet under en lite häftig ordväxling om skogen som nationell eller alleuropeisk kolsänka, började jag fundera på vad det är man täcker över eller försöker dölja med ordet. Det är nämligen inte solidariteten som är bristvaran. Bristvaran är till en del pengarna, men den huvudsakliga bristvaran är ett stabilt medborgarsamhälle.
En del av orsakerna till medborgarsamhällets bristande stabilitet ligger i de senaste decenniernas stora vardagliga förändringar, som har ruskat om våra vanor och grundligt förändrat vår näromgivning. Ännu under efterkrigstidens första decennier fanns det närbutiker i varje kvarter och i varje liten by. I praktiken betydde det att vi träffade våra grannar snart sagt varje dag. Vi bytte några ord med dem och visste därmed också lite hur det stod till. Den här tysta kunskapen skapade i sin tur mängder av förtroende. Vi kände vårt grannskap. Inom samma ganska begränsade område fanns också andra hjälpstrukturer: idrottsföreningen, församlingen, arbetsplatsens kamratskap.
Förtroendet växer alltså fram ur det sig-själv-organiserande-samhället. Det ställer oss inför utmaningen att under nya omständigheter ständigt också återskapa medborgarsamhället. Det kan inte göras uppifrån eller med pengar. Och det är av många orsaker den stora bristen i EU:s sydliga och östliga medlemsstater. Det är också den bristvaran politiker från de här mindre lyckosamma medlemsstaterna så gärna vill ersätta med pengar.
Det är redan ett nästan katastrofalt misstag. Pengar och marknadens ibland lätt snikna utbyte är på sätt och vis medborgarsamhällets motstycke. De skapar barriärer, som medborgarsamhället i sin tur kan gå igenom eller hoppa över. Det är en ständig process av att skapa och upplösa hinder – en process som samtidigt återskapar medborgarnas förtroende.
Kravet på pengar som tecken på europeisk solidaritet är något av ett kainsmärke. Abels förmåga att övervinna sina historiska motgångar blir inte bättre. Tvärtom.
