Men det finns också en mycket mera intressant frågeställning.
Under mina år i Europaparlamentet har jag sett en hel del avhopp från det parti den avhoppande ursprungligen blivit invald från. En del avhopp kan ha mycket moraliska och hållbara förklaringar. Politikern ifråga har i den dagliga verksamheten blivit utsatt för obehagliga och motbjudande krav från sin grupps sida.
Avhopparen kan också vara en renodlad lycksökare. I många länder går partiernas understöd upp och ner på ett sätt som för parlamentarikern ifråga innebär slutet på en välbetald karriär i Bryssel och Strasbourg.
Vardera fallen – både för moralisten och för opportunisten – kan ha sin upprinnelse i samma besvärliga politiska struktur. I nästan alla medlemsstater går valet till på samma sätt: partiet ställer upp en lista och politikerna blir invalda på basen av listan. Är du högt uppe har du ett säkert mandat. Är du längre ner på listan finns det en risk för att du aldrig blir invald.
En del länder har sedan små varierande reparationsmedel. I Sverige kan man på sin röstsedel stryka bort namn på listan och på det sättet bana väg för en hygglig person längre ner på listan. Det finns goda exempel på att det också fungerar.
I Tyskland har medborgaren två röster, en för partiet och listan, en för personen. Därigenom kan man få ett direktmandat, som inte på samma sätt är beroende av den egna partiorganisationens tyckanden och låtanden.
I de flesta fallen är det sedan maskineriet som bestämmer. Det skapar i sin tur förutsättningar för en mindre smickrande undfallenhet. För att försäkra sig om en valbar plats på listan, gör man som partiledningen anbefaller och intar en undfallande position. ”Den som tiger, samtycker”-inställsamheten har infunnit sig. Det är sedan grunden för lite insmygande korruption.
Just av den här orsaken är jag ganska nöjd med Finlands öppna listor. Det är kandidatens röstetal, som avgör var hen finns i slutfasen. Det skapar större frihet för personen att driva sin politik. Samtidigt ger det också medborgaren ett större inflytande.
