Svaret jag då fick var att ”vi har alldeles tillräckligt” med pengar. Vi och våra pengar var i det här fallet EU:s budget. Jag blev en aning orolig. EU:s budget är inte särskilt stor om man jämför den med medlemsstaternas totala budgetsumma. Också om det alltså finns resurser i budgeten räcker de inte på nära nejder till för att förverkliga världens mest ambitiösa klimatprogram.
Det behövs investeringar och det är där det nu brister.
Internationella energirådet, som vanligen går under sin engelska förkortning IEA, kom här om dagen ut med lite besvärliga siffror. Av de nödvändiga investeringarna fattas två tredjedelar. Och så länge investeringarna inte hittar rätt, kommer skillnaden mellan utbudet och efterfrågan av energi att leda till ytterligare instabilare energipris.
Kolpriset på den internationella marknaden är fem gånger högre än för ett år sedan, medan priset för naturgas har tredubblats i USA under samma period. Det är inte efterfrågan på renare energiformer som har minskat, det är utbudet som inte hänger med. Investerare uppmuntras inte att lägga sina slantar på reella alternativ, samtidigt som hela världen naturligtvis hoppas på ekonomisk tillväxt efter att i stort sett haft lapp på luckan i ett och ett halvt år.
Det här leder enligt IEA:s beräkningar till att vi inte skulle klara Parisavtalets målsättning, vilket i sin tur förstås skulle ha flera katastrofala följder. Det räcker inte att EU:s medlemsländer lägger upp målsättningar om att bli koldioxidneutrala 2050 och det räcker inte att leva i en drömvärld där fullständigt koldioxidneutrala lösningar redan skulle finnas i tillräckligt stor utsträckning. Vi behöver investeringar i alla reella övergångslösningar som på
både kort och lång sikt minskar koldioxidutsläppen.
Det är här skrivbordsstrategerna kommer in i bilden. Under de senaste åren har vi haft en diskussion som lite ensidigt har krävt de renaste lösningarna. Jag har alltså i Europaparlamentet hört, att ”vi ska inte ge ett korvöre” för infrastrukturlösningar, som under en övergångstid kunde användas både för biogas och gas från vätgasanläggningar. Den sortens talturer får naturligtvis investerare att bli oroliga och därmed når vi inte de långsiktiga målsättningarna.
Det var den här oron jag mötte i liten skala under ett besök i Vörå för någon vecka sedan. Och möter jag den frågan i liten skala i en österbottnisk kommun, möter jag den i större skala bland europeiska investerare. Signalen som politiker sänder investerare har en stor betydelse. Därför är det också hög tid att få Europaparlamentet att se sitt övergripande ansvar. Vi har inte råd att bara hoppas på att någon magisk formel löser vårt underskott i energiutbudet.
