Det är den här utmaningen nästa klimatmöte – COP26 i Glasgow – står inför. Det föregående mötet i Madrid är en tydlig varning. Den gången kom man egentligen inte överens om någonting och de huvudskyldiga till misslyckandet var det inte svårt att känna igen: Förenta staterna, Kina och Ryssland.
Vi hoppas alltså att de verbala utfästelserna nu förvandlas till verkliga åtgärder och vi vet att det är svårare gjort än sagt.
Men jag hade i mitt tal också en annan hälsning. En hälsning till kommissionen.
Den polske forskaren Jan Zielonka skrev för kanske tio år sedan en bok under titeln ”Europe as Empire”. I boken försöker Zielonka reda ut vad EU egentligen är för ett juridiskt eller statsvetenskapligt begrepp. Det är inte en stat i vanlig bemärkelse. Det är inte heller en federation som Tyskland eller Schweiz eller Förenta staterna. Det är ett lite underligt mellanting, som hela tiden står och väger åt vilket håll utvecklingen går eller borde gå.
Den här avvägningen om hur det institutionella bygget borde fortgå har funnits på dagordningen åtminstone sedan Amsterdam-fördraget 1999 och bekymmer kring förverkligandet har lett vidare till nya principbeslut allt från toppmötet i Nice och Laeken år 2000 respektive 2001. Principerna slogs också fast i Lissabon-fördraget 2007.
Men historien går framåt och det som en gång slagits fast behöver inte i alla avseenden vara inristat i oomkullrunkeliga formuleringar. EU möter ständigt nya utmaningar och tvingas därför också anpassa regelverkets läsart efter verklighetens hårda krav. Om vi bara kastar en flyktig blick på de senaste decennierna ser vi vilka krafter som driver oss: den ekonomiska krisen efter att börsen i Förenta staterna klappade samman, den grekiska krisen och flyktingvågen, Covid-19 och nu, efter IPCC-rapporten, står vi inför en akut klimatkris.
Det är just här Zielonkas bok passar in. Han varnar för en utveckling i vilken EU allt mera blir ett toppstyrt system, där den ena krisen efter den andra tvingar fram lösningar som i sin tur gör medlemsländerna – och medborgarna – till underhuggare och undersåtar.
Unionens fördrag känner till den här faran och har därför slagit fast ett regelverk för att bevara medlemsländernas och medborgarnas rätt till talan och åtgärder. Det regelverket bygger på två principer: subsidiariteten eller närhetsprincipen och proportionaliteten. Den första principen innebär att besluten ska fattas så nära medborgaren som möjligt. Den andra principen innebär att unionen ska begränsa sina åtgärder så långt det bara är möjligt.
Varför är det här nödvändigt?
Effektiviteten i en åtgärd bygger i längden på demokratisk legitimitet, på att åtgärderna accepteras av medborgarna. Utan den acceptansen kommer vi till korta också i kampen om klimatet. Därför är det också nödvändigt att kommissionen kommer ner från sina lite imperiala höga hästar.
När jag sade det, kastade jag samtidigt en blick på kommissionens viceordförande Frans Timmermans. Jag tror att han förstod vad jag avsåg. Om han sedan följer mitt råd är en annan historia.
