De gamla medlemsländerna har redan länge varit medvetna om den här utmaningen och det var en av kärnpunkterna i diskussionerna under toppmötet i Nice år 2000 och därifrån framåt till Maastrichts och Lissabons förändringar av fördragen.
Varför är den här krypande förändringen av regelverket så farlig? Den är för det första farlig just för att det inte förs en diskussion om det. Den krypande kompetensen går alltså huvudsakligen under den politiska radarn. Men den är också farlig för att det i EU:s institutionella konstruktion finns strukturer som nästan automatiskt utvidgar eller försöker utvidga unionens kompetens och det kan i sin tur enbart ske på bekostnad av medlemsstaternas kompetens.
För att tala klarspråk kan man alltså säga, att kommissionen helt enkelt tänker i federala banor och ganska sällan stannar upp för en självkritisk granskning av hur man i korridorerna föreställer sig det europeiska uppdraget. Men det är inte enbart kommissionen som är syndabocken. Också inom parlamentet återkommer många meppar ofta till samma slutsats: för att lösa alla världens problem behöver EU mera makt. Det ger i sin tur europaparlamentets ledamöter mera makt och det är nästan per definition någonting att hurra för.
Jag har en lite annan åsikt. Jag är illa rädd för att alla krypande små steg i riktning av mera centraliserad makt i slutändan åstadkommer en situation i vilken EU spricker. Jag behövde kanske inte peka på att det är en skrämmande utvecklingslinje, som då på nytt utelämnar Europas stater åt krafter som vi inte klarar av att tygla. Ett uppsplittrat Europa med ett försvagat atlantiskt samarbete blir drivved i internationell politik.
Kompetensfördelningen inom unionen är alltså en livsviktig fråga och inkräktandet på maktfördelningen kommer i former som vi inte alltid klarar av att se på förhand.
Ta biodiversiteten som exempel. Det finns starka opinioner både bland klimataktivister och ledamöter om att biodiversitet är unionskompetens. Det är det inte! EU har kompetens – och skyldighet – att dra de stora riktlinjerna om hur miljö och klimatpolitikens målsättningar ska se ut, men i praktiken ser biodiversitetens utmaningar så olika ut i olika oråden och i de olika medlemsstaterna att det bara inte går att fatta de förverkligande besluten på unionsnivå.
Och åt mina politiska motståndare har jag därför bara en liten hälsning: läs fördragstexterna och regelverket för närhetsprincipen. Läs, begrunda och rädda EU. Det är oerhört viktigt på lite, lite längre sikt.
