Reträtten från Afghanistan var slutet på drömvärlden.
De ”lätta” amerikanska segrarna både i det första och det andra världskriget förledde den vita amerikanska mannen att tro på en överlägsenhet och en med överlägsenheten sammanhängande skyldighet att fungera som världspolis. Och jag är naturligtvis tvungen att förklara vad jag menar med ”lätta segrar”. Om vi jämför antalet stupade i förhållande till befolkningen i sin helhet, får vi beskrivande matematiska relationer.
I rena tal förlorade Förenta staterna under andra världskriget 3,5 gånger fler människor än Finland. Men vänder man på talen får man en mera lärorik siffra: för Finlands del dog var 42:a medborgare (utgående från befolkningstalet för 1940). Det betydde att döden var närvarande i nästan varje familj. För Förenta staterna ser det annorlunda ut. Där dog var 442:a medborgare, vilket i praktiken betydde att kriget inte var närvarande på samma sätt som i Finland. Krig kunde vara någonting nästan prydligt.
Men efter alla äventyr i Vietnam, Irak och Afghanistan har den delen av befolkningen, som stått för kanonmaten, fått nog. För dem som följde med amerikansk politik redan under 1960-talet lär förändringen också i politiska termer vara dramatisk.
När motståndet mot kriget i Vietnam växte vid de amerikanska universiteten fanns det inom den vita amerikanska arbetarklassen en alldeles annan inställning. ”Hardhats” – män med byggnadsarbetsplatsernas skyddshjälmar – demonstrerade för kriget. Det var den vite mannens överlägsenhet de egentligen demonstrerade för. Drygt 50 år senare är den vita amerikanska mannen trött och besviken – och röstade på Donald Trump. Det är – minst sagt – en helomvändning. Det är en helomvändning som nu drabbar Europa.
Men den stora frågan handlar om hur vi anpassar oss till den här helomvändningen?
Det franska receptet är att bygga ut EU:s militära potential. Jag är lite tveksam. Eller kanske mycket tveksam. Genom att föra EU i den riktningen drar vi samtidigt unionen i en mera federal riktning. Samtidigt är de tidsmässiga kraven stora och kan tvinga fram lösningar, som ingen riktigt har hunnit se vilka implikationerna är. I sitt tal till oss ställde Macron den hypotetiska frågan om vad Europa gör ifall Ryssland angriper Ukraina. Det är ett scenario som påminner om 1939. Men frågeställningen understryker också att krisungarna i våra närområden kan ta plötsliga vändningar. I Turkiet håller Erdogan på att förlora sitt understöd och behöver en kris. Detsamma gäller egentligen också Ryssland och Belarus. Där är stubinerna korta.
Men jag får genast en stark och dålig magkänsla för ett EU, som plötsligt ska bli en militär – och federal – stormakt. Det betyder att oerhört mycket makt plötslig kryper iväg till Bryssel och allt som inte riktigt passar in i den modellen hamnar på undantag.
Och Finland passar illa.
Lösningen borde vara en annan linje. Låt Nato sköta det europeiska försvaret. Där finns ännu den sista lämningen av transatlantisk brygga, som vi borde hålla i med alla tänkbara krafter. Det i sin tur hänger ihop med gammal fransk politik – på ett omvänt sätt. Ända sedan Charles de Gaulles dagar har Frankrike strävat till att återvinna sin europeiska glans. Redan under en längre tid har EU varit vehikeln för att nå det målet, och det hänger också ihop med konstellationerna inför det franska presidentvalet.
Men vi behöver en annan väg.
