För den som har följt med fotboll och ishockey under de senaste drygt 60 åren var det här årets ishockey-VM en påminnelse om hur tråkig fotbollen blev när Italien dominerade europeisk fotboll med hård defensiv markering där glidtacklingarnas lior fällde den ena anfallsspelaren efter den andra. Hur många spelare som i den utvecklingen fick sina menisker bortoperarade – med besvärliga följder i senare skeden av livet – finns det ingen tillförlitlig statistik på.
Det var också enligt den bestämda spelordningen jag lärde mig fotboll. Hade jag fått ett skjortnummer som centerhalva (5) eller högerback (2) fanns det på något sätt inritat i huvudet en uppfattning om var på planen man fick röra sig. Därmed var försvaret nästan uteslutande zonförsvar.
Det lite inrutade italienska försvaret bröts sedan upp av nya taktiska upplägg. Kanske det var Nederländernas glada landslag med Ruud Gullit i spetsen, som knäckte systemet. Holländarna fick röra sig ganska fritt och plötsligt var zonförsvar eller man mot man ganska styva uppställningar. Libero – den fria –
blev fotbollens modeord.
Att överföra det här resonemanget på ishockey är inte alldeles lätt. Hastigheterna är större, planen betydligt mindre och spelarna färre. I det här skedet dominerades europeisk ishockey av det sovjetiska landslaget – eller egentligen TsSKA (Tsentralnyi Sportivni Klub Armii). Och alla entusiaster kommer ihåg kedjan Mihajlov-Petrov-Harlamov. Det var väldresserad ishockey under Tikhonovs piska.
Men när svenskarna kom med lösningen att ”snurra runt” vid B-punkternas sarg och därmed skapa förutsättningar för ett övertag på området och samtidigt tömma den andra sidan för en diagonal passning, blev det liv och rörelse på ishockeyplanen. Det var glad svensk ishockey – i början betydligt mindre glatt för Finland. Men Finland lärde sig och blev genom ett mångsidigt juniorarbete en av världens ledande hockeynationer.
Sen kom ishockey-VM i Riga.
Alla – eller nästan alla – har lärt sig den moderna ishockeyns grunder. Slutresultatet var tråkig ishockey. Ettmålssegrar, straffslagsavgöranden – det roligaste var väl överraskande segrar och nederlag, men spelmässigt var elegansen och underhållningen lite förlorad.
Så vad blir nästa steg? Eller finns det en utvecklingsmöjlighet?
Det kanske mest besvärliga hindret är att ishockey ändå sist och slutligen är ett spel med en mycket begränsad geografisk utbredning. Inte ens Kina, som i alla andra idrottssammanhang satsar stort på sportens nationalistiska sammanhållning, har klarat av att skapa ett landslag på internationell toppnivå.
Den andra begränsningen är den nordamerikanska proffsligan, som drar till sig alla stora begåvningar. Där skapar den smalare rinken inte riktigt förutsättningar för invälvande innovationer.
Men jag får hoppas!