På avstånd såg det ut som en diskussion huvudsakligen avsedd för hemmapubliken. Ingen rörde på sig och de största lokala tidningarna i Paris, London och Frankfurt rapporterade ur ett nationellt perspektiv. Den enda eftergiften man kom fram till var att Delors fick leda en arbetsgrupp.
Ett år senare förändrades dynamiken grundligt. Berlinmuren öppnades den 9 november och Europa såg plötsligt annorlunda ut med ett – åtminstone i politikernas fantasier – jättestort Tyskland i mitten. Resten är historia med ett mer än fördubblat antal medlemsländer.
Allt det här är ju ”gammalheter” så varför lyfta fram det nu?
Om Berlinmurens fall innebar någonting som skakade om Europa och de invanda positionerna är parallellen till dagens värld mer än uppenbar. Pandemin har skakat om oss, Förenta staterna har kommit tillbaka till de internationella förhandlingsborden, Kina gör allt starkare anspråk på att vara världens ekonomiskt ledande stormakt, Ryssland förfaller till öppet diktatoriska åtgärder, klimatutmaningarna ritar upp besvärliga framtidsperspektiv.
Inför de här utmaningarna samlas EU till sin framtidskonferens.
Ursprungligen var konferensen huvudsakligen avsedd att vara en fortsättning på en fransk ledningsorganisation. Under Emmanuelle Macrons ledning uppstod ett nytt parti inför det franska presidentvalet 2016 – En Marche! Efter den andra valomgången bytte partiet namn till La république en marche! Först hade man erövrat ett parti, sedan republiken. Med framtidskonferensen ville man erövra Europa eller åtminstone EU.
När Macron framförde sitt konferensförslag var det inte så många europeiska politiker som hoppade på tåget, men under förhandlingarna om platsfördelningen inom de europeiska institutionerna efter Europavalet 2019 uppstod en typisk ”brysseliansk” kompromiss. De europeiska partierna och de viktigaste medlemsstaterna fick sitt. Emmanuel Macron fick sin konferens, men nog i en ganska urvattnad form. Att erövra Europa eller ens ändra grundfördraget från den positionen kunde vara mer än svårt.
Sen kom pandemin. Och det är inte enbart pandemin som nu har förändrat den europeiska dynamiken. Om vi kollar diskussionsbesättningen från 1988-89 finns det ett drag som faller i ögonen. Alla aktörer satt stadigt och kunde vara övertygade om att de också i fortsättningen har kontroll.
Idag ser det annorlunda ut. Den nödvändiga bromsaren Storbritannien är borta. Macron kan eventuellt förlora ett franskt presidentval. De partipolitiska omvälvningarna i Tyskland kan bli efterkrigstidens största.
Plötsligt stormar hela havet och de nordiska länderna borde förstå att utmaningarna faller på dem.
