Men den här gången handlar skolbänken ändå inte om Worms, kejsaren eller Luther. Den handlar om skog.
Jag har länge fört en lite ojämn kamp med mina mellaneuropeiska kolleger om vad en skog är eller vad den borde vara. Och ibland har det känts som talesättet om den ryska skallen och tallen i den finska skogen. Man slår pannan nästan blodig och ändå får man inte budskapet att gå hem.
Nå, det kan ju finnas många orsaker. Om budskapet inte går hem kan felet faktiskt också ligga på budbäraren, slog det mig. Vi vet hur vår skog ser ut, men betyder det att vi vet hur den mellaneuropeiska eller sydeuropeiska skogen ser ut?
Det var den här insikten som försatte mig på skolbänken. Och om jag hade varit riktigt på alerten hade jag kanske inte behövt ta till böcker och utredningar. Vi vet egentligen hur successionen går till. Med landhöjningen kommer det först in gräs och strandhavre, sen kommer alen, rönnen, björken, enen, linden och tallen. Att det sedan vid min skäristrand också råkar finnas en ask är en annan historia. Den är litet av ett undantag och har kommit flytande på vågorna och blivit bofast i viken.
Successionen vid stranden handlar inte bara om det som har hänt vid våra kuster. Det är samtidigt lite av en upprepning av biologiskt förlopp över tusentals år. Skolbänken innebar alldeles konkret för mig att jag införskaffade en tysk bok om skogens historia. Där hittade jag samma förlopp men utdraget över årtusendena efter inlandsisen.
I nuvarande Tyskland eller Belgien fanns det antagligen under några årtusenden efter inlandsisen dvärgbjörk, gråvide och havtorn. Kanske i något skede en och annan tall. Det låter nästan som stranden någonstans i Korsnäs. Det var köldtåliga växter som var beroende av mycket ljus. Med ökande värmemängd förändrades växtligheten. Tall, björk, gran och asp blev dominerande och tog småningom åt sig allt mera av ljuset. Sen kom hasseln och eken. Till sist boken. När trädens kronor skapade skuggregioner förändrades också undervegetationen.
Skogens historia ställer därmed många intressanta frågor. Vilket skede är det vi ska bevara? Både Tacitus och Ceasar beskriver hur den mellaneuropeiska skogen såg ut och kändes – för den var lite skrämmande – för 2000 år sedan. Efter det har en stor del av skogarna försvunnit och borde på något sätt återskapas för att hjälpa till i klimatarbetet. Men det är naturligtvis inte alldeles lätt att besluta vilken historisk nivå vi ska försöka återskapa. Miljöcentralens och miljöministeriets synnerligen förtjänstfulla utredning om Finlands hotade biotoper ställer egentligen samma fråga. Mest hotat är det traditionella jordbrukslandskapet. Men är det rätt nivå?
Hur såg landskapet ut innan vi under 1800-talets senare hälft började ha ett småskaligt mjölkbruk?
