Alldeles nyligen deltog jag i en diskussion och fick som svar att jag borde förstå bättre ”eftersom 75 procent av Finlands naturtyper är hotade”. Det tog mig en stund innan jag riktigt förstod vad argumentet egentligen innebar. Finland har ca 400 olika naturtyper. En del större, en del mindre. En del mycket unika för vår natur. Av de här naturtyperna är 75 procent hotade.
Men satsen om att 75 procent är hotade betyder inte att 75 procent av vår natur är hotad – också om budskapet ofta läses just på det sättet. Vi får en liten fingervisning om tillståndet i naturen via Finlands rödlistade arter. Utredningen säger att 70 procent av arterna är livskraftiga. Allvarligt hotade eller hotade är 6,3 procent. Otillfredsställande är ytterligare 14 procent. En del av dem stabila, andra på väg uppåt eller neråt.
Alla naturtyper är inte heller hotade av klimatförändringen. Vår österbottniska kust är i ett europeiskt sammanhang mycket unik. Det finns helt enkelt ingen motsvarighet. Det hänger ihop med istiden, som lämnade efter sig rand- och ändmoräner och skapade förutsättningarna för landhöjningen, som vi inte heller kan iaktta i någon annan del av Europa
När landhöjningen så småningom stjälper landskapet mot öster försvinner en del naturtyper. Vikar blir flador och flador blir glon. Samtidigt förändras salthalten. Sen kommer successionsväxter och träd i en mer eller mindre bestämd ordning. Al, björk, tall, gran!
Men det är ingen som bär någon skuld för den här förändringen. Det är naturens naturliga gång. Och den som vill trösta sig kan göra det med att följa med hur det uppstår nya vikar, som så småningom blir flador och glon.
Besvärligare är naturligtvis de förändringar som hänger ihop med att vi måste arbeta, skaffa mat och bygga hus. När jag började intressera mig för jordbruksfrågor stod det kanske 1969 på kalendern. En av de politiska frågorna handlade då om att bestämma avskrivningsreglerna för traktorer. I ett land som då livnärde sig på tiotusentals småbruk var det en stor ekonomisk förändring, men det blev så småningom också en ekologisk förändring. Antalet kor per småbruk var begränsat till mindre än ett halvt dussin. Det betydde att korna gick fritt och stararna trivdes.
Ännu mera besvärliga är sedan förändringarna, som hänger ihop med att vi också använder gifter. Fjärilar och andra flygfän har drabbats hårt och här i Europaparlamentet funderar vi nästan varje vecka på hur vi ska ersätta sådant som är giftigt och skadligt.
Den sista kategorin handlar om skogar, våtmarker och torv. Också här behöver vi hitta lösningar. En lösning vore att höja grundvattennivån i utdikade mossar. Redan det ger betydande förbättringar.
Det finns alltså lösningar och allt är inte katastrofer.
