Men låt mig ändå börja från början. Jag tror att det var ett riktigt beslut att göra upphandlingen av vaccinerna för hela EU. Det skapade visserligen lite långsamhet, men ändå. En del medlemsländer var ännu på sommaren inte riktigt övertygade om hur farlig pandemin var. Innan alla hade sagt ja, hade det redan gått ett antal veckor. Det är oundvikligt i EU-sammanhang.
Sen började förhandlingarna. Alla var oroliga över hur Donald Trump skulle sköta sig på hemmaplan. Det ledde till att en stor amerikansk läkemedelstillverkare inte vågade ge ett skriftligt löfte om att leverera. De var helt enkelt oroliga över att Trump med en presidentförordning skulle införa ett exportförbud. Den oron försenade också processen.
Medan EU försökte släpa lite tveksamma medlemsländer med i upphandlingen gick den brittiska regeringen till verket och gjorde bl.a. ett kontrakt med AstraZeneca. Regeringen hostade också upp en dryg miljard för att få processerna igång. I ett brittiskt sammanhang var det också klok industripolitik.
Sen gjorde EU sina avtal – och missade en nödvändig genomskinlighet. I en diskussion med parlamentet svarade kommissionär Stella Kyriakides med att utan avtal hade det inte blivit något vaccin. Det var att kringgå min fråga med ett svar som inte var riktigt sant. Vi behövde avtalen, men den senare utvecklingen visade att man kunde ha varit mycket, mycket mera öppen. Juristerna som skrev avtalet kanske inte riktigt brydde sig om öppenheten, men det politiska ansvaret faller på kommissionen.
Sen kom bakslagen, dvs meddelandena om att processerna, i synnerhet i den belgiska fabriken, inte riktigt gick som i fabrikerna på Strömsö. Det ledde till panikreaktioner och ett fullständigt obegripligt hot om exportförbud. Det hotet gällde gränsen mellan republiken Irland och Nordirland. Under de senaste åren har EU hundratals gånger understrukit att gränsen skall hållas öppen. Och plötsligt kommer kommissionen på den galna idén att eventuellt stänga gränsen. Det tog hus i helvete på Irland, i England och i Skottland.
Men kanske ännu mera som mobbning var uttalandet om att regeln ”first come, first served” kanske gällde i köttbutiken, men INTE när EU står i kön. Uttalandet baserade sig på att EU hade betalat ut en massa pengar när processen inleddes. Men det hade Storbritannien också gjort, dessutom mera pengar – på grund av industripolitiken.
Det fanns alltså ingen orsak att försöka kila i kön. Det skapade en diplomatisk förveckling, som vi kommer att få höra om i åratal. Britterna hade beställt 100 miljoner doser. EU hade beställt 400. Det kan hända att den brittiska andelen redan är producerad och att hela maskineriet nu kan övergå till att producera för oss. Och att i den situationen hota med exportförbud är att köra i väggen. Om EU kan göra det, kunde också britterna göra det. Med katastrofala följder för EU-medborgare.
