Lincolns Gettysburg Adress 1863 efter inbördeskriget innehåller en klassisk formulering – ”att dessa döda inte ska ha dött förgäves – att detta folk, under Gud, kommer att uppleva en ny födelse av frihet – och att folkets regering, av folket, för folket, inte ska förgås från jorden”.
Efteråt har många beundrat hur skickligt Lincoln skrev sitt tal. Han använde bara 271 ord för att förmedla ett budskap, som sedan levde ännu 150 år senare.
Donald Trumps tal på torsdagen inför mobbens marsch längs Pennsylvania Avenue mot Capitol Hill innehöll över 11000 ord – många av dem nedsättande om republikanska politiker som inte böjde sig inför hans krav på att hitta ett nödvändigt antal röster.
Men det finns ett sammanhang, eventuellt två.
Det republikanska partiet grundades 1854 och var en reaktion på försöken att utvidga slaveriet från sydstaterna. Det var huvudsakligen aktiva protestanter, som av religiösa, moraliska och filosofiska orsaker motsatte sig slaveriet. Det finns alltså en hel del ironi i dagens situation när religiösa fanatiker andligt utrustade med sammansvärjningsteorier och fysiskt med sydstatsflaggor invaderade kongressbyggnaden.
Nordstatsrepublikanernas dominans bröts sedan under den ekonomiska krisen på 1930-talet. Franklin D. Roosevelt förde demokraterna till makten med ett starkt stöd i sydstaterna. Den positionen behöll partiet fram till början av 1970-talet. Slutet för deras dominans kom med lagstiftningen kring medborgerliga rättigheter och en förnyad vallagstiftning.
Men varför har det gått så här i amerikansk politik och hur kunde Trump komma till makten? Det är en av våra stora samtidsfrågor och det finns inte riktigt enkla eller lätta förklaringar. Men det finns ett litet mönster, som hänger ihop med de anglosaxiska valsystemen. Majoritetsval med små marginaler leder till uppdämt missnöje. Den förlorande parten förlorar stort på ytterst små marginaler. Det ledde i omvälvningen efter 1960-talets demokrativåg till att det republikanska partiet, GOP, sökte sig högerut för att erövra ”swing voters”. Det är i sin tur lite udda grupperingar, som sedan styr utslaget. Men det betyder också att partierna koncentrerar sig på de strategiska grupperna och skjuter den politiska huvudfåran åt sidan.
Det är – som vi ser – en farlig lek.
