Men det finns en Bryssel-bubbla. Du blir medveten om den redan på flygfältet. Under gångna tiders normala dagar var flygfältet ett enda stort vimmel med avfärdsutrop på ett nästan oändligt antal språk. Idag är det ganska tyst.
Bubbelheten blir också mycket kännbar i trafiken. Vanligtvis är det ett kaos av bilar, motorcyklar, cyklar, sparkbräden och fotgängare. Företrädesreglerna leder dessutom till att bilarna tvingas stanna mitt i gatukorsningen – och med känt resultat.
Nu kommer man från flygfältet till parlamentet på 15 minuter. Vid ankomsten mäter en apparat temperaturen, munskydden är på, desinfektionsmedel finns överallt. Korridorerna är tomma. Uppe på sjunde våningen i min länga förefaller jag vara ensam.
Restaurangerna vid Luxembourgtorget brukar vara ganska fullsatta vid lunchtid. Nu är det – bokstavligen – lapp på luckan. Nödfallsprovianten bestod redan under normala omständigheter av sushi från källarbutiken på andra sidan gatan. Jag har visserligen nödfallsprovianterat med djupfrysta pizzor, men när hungern kastar sig över en mitt på dagen är sushi ett snabbt och fungerande alternativ.
För sushikällarens innehavare har pandemin blivit en, nåja kanske nu inte en guldgruva, men en stor framgång. Det är kö. Medan jag väntar, följer jag med hur mannen bakom disken i expressfart packar in telefon- och nätbeställningar. Handgreppen visar att han under pandemins dagar har gjort samma rörelser tusentals gånger och finslipat tekniken till det yttersta. Ingenting i rörelserna är onödiga. ”Kello-Kalle” – tidsstudiemannen från kabelfabriken i början av 1970-talet – hade blivit grön av avund. Här i sushikällaren fanns det någonting, som ytterst väl hade fungerat som exempel i vilken som helst bok om MTM (Metod för Tids-Mätning).
På den gamla normala tiden hade jag gått ner till metrostationen både på vägen till och från jobbet. Nu påbjuder situationen större försiktighet. Smittotalen i Bryssel har visserligen gått ner, men från ganska förskräckliga siffror. I mitt bostadsområde rör vi oss just nu med 2700 infekterade och kurvan pekar fortfarande lite uppåt. Incidenstalet är 190, dvs lite lägre än i Helsingfors.
Det är alltså ingen fruktansvärd risk jag tar och kontrollen i parlamentet är sträng. När jag stiger in i salen för att slutförhandla LIFE-programmet har jag med mig resultatet av ett snabbtest. Det borde duga ännu för hemresan, men för säkerhets skulle gör jag som förra gången jag kom: ett nytt testresultat genast efter att ha landat.
Sen börjar så småningom julfriden infinna sig.
