För ca 10 000 år fanns det någonting, som i geologin kallas Doggerland och som förband nuvarande England med Europa. Doggers bankar är alltså egentligen en istida morän, som just nu förefaller vara det som skiljer Förenade kungariket från Europeiska unionen.
I den statistik jag har hittat visar det sig, att det huvudsakligen är brittiska trålare som har fiskat där, men en del fisk har plockats hem av nederländska och tyska fiskeriföretag. Om man rör sig lite mot sydväst från bankarna kommer man till ett annat omtvistat fiskeområde: Engelska kanalen. Där har både Frankrike, Belgien och Nederländerna stora intressen. Men också Förenade kungarikets fiskebåtar.
Redan tidigare har det lett till tvister på grund av lite olika regelverk. Brittiska båtar får fiska kammussla året om. Franska fiskare får inte fiska mellan den 15 maj och den 1 oktober. 2018 försökte franska fiskebåtar därför förhindra brittiska att fiska utanför Normandies kust.
Rent ekonomiskt är fisket ingen stor fråga. Det utgör kanske 0,1 procent av handeln och 0,05 procent av arbetsplatserna. Så varför gick det så här? Det kan finnas många orsaker och alla är inte riktigt rumsrena.
De senaste decenniernas ekonomiska utveckling i Förenade kungariket utvisar samma tendenser, som vi t.ex. ser i Förenta staterna. Ekonomin växer i städerna och landsbygden mår ibland riktigt illa. Den motsättningen försöker sedan politiker också leva på genom att lite dra sig undan från det allmänna ansvaret och istället peka på lättare syndabockar. Brittiska fiskerättigheter kommer inte att rädda landsbygden, men under brexit-kampanjen framfördes det som ett återkommande argument: nu skulle fisket tillbaka!
Redan själva argumentet var lite dubbelbottnat. En stor del av det brittiska fisket landar i EU-hamnar. Vill – och kan – man hålla fisket för sig, blir man också på utsidan med landningsrättigheterna. Det kunde man lösa med ett frihandelsavtal, men då måste man också ge efter i fråga om fiskerättigheterna.
På något sätt påminner hela förhandlingsomgången om den underliggande berättelsen i Netflix-serien The Crown. All personlig olycka tycks bero på att levande människor är inlåsta i ett förmodernt maktnätverk där de alltid i första hand är symboliska figurer, inte människor av kött, blod och känslor. Och om vi följer det sätt på vilket den fiktiva serien är uppbyggd måste förhandlingarna bara sluta illa.
I Havets hjältar fanns det ännu utrymme för att växa som individ och finna mening och lycka. I The Crown och i Brexit-förhandlingarna ska det gå illa. Vad säger det om dagens kultur?
