I skrivande stund sitter vi därför i ganska intensiva förhandlingar för att slå vakt om en stark och ambitiös majoritet.
Den i dag mest kända delen av klimatlagen handlar om utsläppsminskningarna till 2030. I miljöutskottet lyckades vi i början av september hitta en kompromiss på 60 procent (från nivån 1990). Det är – om det blir hela parlamentets ståndpunkt – en helt acceptabel position inför de kommande förhandlingarna med kommissionen och rådet.
Kommissionen meddelade för ett par veckor sedan att den höjer sin ambition, och nu förespråkar att utsläppen minskar med minst 55 procent till 2030. Riktigt så enkel är saken ändå inte. Eftersom kommissionen räknar med kolsänkor (som skogen) i den siffran, handlar kommissionens bud i själva verket om en bruttominskning på ungefär 53 procent. I ett sådant läge måste Europaparlamentets ståndpunkt ligga betydligt närmare de drygt 60 procent som krävs för att klara våra åtaganden enligt Parisavtalet.
Att de här procentsatserna har fått mycket uppmärksamhet under de senaste månaderna är naturligt. De är tydliga (om än lite väl förenklade) mått på ambitionsnivåerna, och är därför tacksamma att kommunicera. Nackdelarna är att de lätt blir något av ideologiska slagord, och att vi riskerar glömma bort andra centrala delar av klimatlagen.
Den kanske viktigaste som hamnar lite i skymundan inför tisdagens omröstning är den så kallade kolbudgeten.
En europeisk kolbudget, som berättar hur mycket koldioxid vi har råd att släppa ut under de kommande 30 åren, är det kanske tydligaste måttet på hur olika aktörer måste agera för att klara omställningen.
Jämfört med andra, mindre konkreta lösningsförslag, ger en kolbudget oss alltså ett stort mått av förutsebarhet. Det är viktigt av många orsaker, men framför allt för att företagen ska kunna räkna på sina investeringar. Och det är huvudsakligen företag och privata aktörer som måste stå för de gröna investeringarna.
Enligt kommissionens beräkningar motsvarar redan en utsläppsminskning på 55 procent till 2030 ett ökat investeringsbehov på 350 miljarder euro per år under det kommande decenniet.
De 37 procent av den 750 miljarder euro stora återhämtningsfonden, som ska investeras i den gröna givens målsättningar, motsvarar alltså ungefär 8 procent av investeringsbehovet.
350 miljarder euro per år motsvarar ungefär EU-ländernas nuvarande gemensamma investeringar i forskning och utveckling. Det rör sig alltså om ett jättelikt, men inte orealistiskt åtagande för företag och marknaden. Det är egentligen en nödvändighet.
Kina har nu lovat vara klimatneutralt 2065 – femton år efter oss. Men håller vi inte undan för dem löper vi risken att bli överkörda. Med en europeisk kolbudget slår vi därför vakt både om en ekologiskt hållbar framtid och om vår konkurrensförmåga. Och för att säga det riktigt rakt ut: vi har egentligen inte råd att göra någonting annat.