Generationen före min formades av krigen, vi från de stora årskullarna lite av oss själva (i meningen vi var så fruktansvärt många) men kanske huvudsakligen av att vi växte upp i efterkrigstidens omedelbara nöd, men samtidigt också in i det spirande välfärdssamhället. Dagens generationer växer upp med klimatutmaningen.
De här utvecklingsstigarna märks sedan i hur vi rangordnar frågor som viktiga eller mindre viktiga, och i hur olika partier samlar olika ålderskohorter i sin väljarbas.
När jag tidigare i veckan förberedde mitt tal till hållbarhetsveckan i Österbotten, hade jag tillfälle att fundera på hur generationsperspektivet påverkar vår hantering av den ganska unga klimatkrisen och omställningen till ett hållbart samhälle.
I min barndoms Finland fanns det inte mycket av klimatkris. Jag berättade att vi spelade stövelhockey på gatan eftersom det inte fanns särskilt mycket störande trafik. Naturligtvis fanns det –särskilt under åren efter krigsslutet – många nya industrier med utsläpp som vi i dag aldrig skulle acceptera. Men vi var färre finländare, och vårt beroende av industrins produkter och transporter var genomgående mindre. Mjölken kom till butiken i stånkor. Brödet i lådor. Fisken köpte man av fiskaren direkt vid kajkanten.
Men Finland blev, på ganska kort tid, tämligen rikt. Precis som i andra länder i väst byggdes vår nya rikedom till stora delar på innovationer – men påfallande ofta på en energigrund av fossila bränslen. Därför följde kurvan över våra koldioxidutsläpp också kurvan över vårt välstånd, i snabbt uppåtstigande riktning.
Tänkte min generation på det här? Romklubben grundades 1968 och Tillväxtens gränser översattes till svenska 1972. Då hade jag redan två små barn och var kanske mera inriktad på att försöka lösa familjens debet- och kredit-utmaningar.
Det var en annan förändring – att allt större delar av världen med tiden fick möjlighet att vandra samma väg som vi gått – som gjorde att fler lade märke till en skenande utsläppskurva.
Utsläppen, men också medvetenheten om dem, ligger alltså i dag på helt andra nivåer än de nivåer som formade min generations uppväxt.
Och det visar sig i dag som en generationsupplevelse. I dag tillhör de unga finländarna dem som är mest utsläppsmedvetna. Det hänger samman med att vi redan har byggt upp ett välfärdssamhälle med ett världsledande utbildningssystem, och det innebär i sin tur intressanta möjligheter (och ställer vissa krav) kring hur vi handskas med välstånds- och utsläppskurvorna.
Kraven handlar om att vi, som redan har byggt upp ett ansenligt välstånd, har ett särskilt ansvar för att åtgärda utsläppen först. Därför ska Finland bli klimatneutralt till 2035, och EU:s alla medlemsländer ha nått samma punkt senast 2050.
Möjligheterna hänger samman med att vi på det sättet också bäst tar tillvara på vår framskjutna position. Det var med innovationernas kraft som den äldre generationen byggde vårt välfärdssamhälle. Det lever sedan vidare i bättre utbildning och bättre utgångsläge för nya innovationer.
Men allting blir också mera invecklat. Det gäller naturligtvis också innovationer. Just därför behöver Österbottens uppfinnarjockar ett institutionellt stöd. Jag har träffat teknologiska naturbegåvningar. De tittar på en maskin och förstår hur den fungerar. Men i den galopperande tekniska utvecklingens tid kan de behöva lite, lite hjälp på vägen. Och de kommer att lösa den unga generationens klimatångest.
