Det är helt enkelt för djupt. Gullkrona fjärd är en förkastningsgrav och är därför djup med branta stränder. I något geologiskt skede har bergsmassorna rämnat och lämnat efter sig en ganska fyrkantig fjärd. Sen har inlandsisen skuffat sten och sand och polerat stränderna. Bakom stenen med skarvarna dyker Stängselåsens tredje rad upp ur djupet.
Mellan varven i de obligatoriska sommarjobben – städa upp, sätta i ordning, hugga ved för bastun – har jag läst klimatets kulturhistoria. Sällsamt intressant läsning.
Jag fastnade helt i Lilla istiden. Det är en tidsperiod som sträcker sig från 1300-talet första år fram mot övergången till nya tiden. Den här smällkalla och dyblöta tiden satte djupa spår i Europas historia. Och det hänger ihop med mycket, bl.a. med skarv.
I den något tjatiga diskussionen om skarvens berättigande har många försökt påvisa, att skarven sedan urminnes tider har funnits i våra vatten, men bevisen är något haltande. Och ett av de här bevisen hänger ihop med Stora Karlsö på Gotlands västra sida. På ön finns Stora Förvar, en grotta som har tjänat som bostad för stenåldersmänniskor. I fynden har man också hittat rester av skarv, men om det sedan var ben av storskarven från västkustens bergiga stränder eller av den trädbyggande mellanskarven har förblivit en tvistefråga.
Den tvistefrågan löser Lilla istiden. Östersjön frös under den tiden. Det gjorde också floderna i Mellaneuropas norra delar. Det finns till och med redogörelser över att Medelhavets nordligaste stränder skulle ha frusit. Sjöarna frös långt ned mot Bodensjön på gränsen mellan Tyskland, Österrike och Schweiz. Krönikörerna berättar att fåglarna föll nedfrusna från träden.
Men Lilla istiden lämnade också mera kulturella spår i bl.a. Giovanni Boccaccios Decamerone och i bildkonst med dödsdansen som motiv. Lilla istiden lämnade efter sig mänsklig död och förintelse. Kulturella efterdyningar hittar vi också i vår inhemska konst. Det är bara att ta sig till Ingå kyrka. Och den som tänker sig lite utomlands – lite på grund av coronakrisen – kan åka till Tallinn. Där finns en utomordentligt fin dödsdans från 1463.
I många sammanhang förklarar man dödsdansmotivet med digerdöden i mitten av 1300-talet, men klimatets kulturhistoria antyder att motivet redan uppstod något tidigare som en följd av långa missväxtår och hungersnöd i Lilla istidens hänsynslösa grepp.
Det var inte bara skarven som strök med.
