Efter att Europaparlamentet senare den veckan antog en resolution om saken, har vi parlamentariker ändå haft något av vårt sommarlov.
Augusti har, precis som tidigare somrar, varit en tid för något djupare reflektion – och oro – kring de utmaningar vi har närmast framför oss i höst.
Det handlar dels om uppgifter som vi nu har arbetat med under ganska lång tid, och där vi har en ganska god bild av kraven och målsättningarna.
Förhandlingarna om klimatlagen går just nu in i sitt slutskede. Det betyder att vi i miljöutskottet eventuellt kan enas om ett förslag redan i september.
Då är det faktiskt möjligt att vi – med början i en långt ifrån enkel förhandlingssituation – kan ha en tillräckligt ambitiös klimatlag på plats före årsskiftet.
Andra utmaningar är av mera färskt slag. Att toppmötet enades om den 750 miljarder euro stora återhämtningsfonden betyder inte alls att alla bitar är på plats.
Snarare kan man säga att vi i Europaparlamentet har fått en jätteuppgift i att – på kort tid – hitta de klokaste kriterierna för hur en stor del av de här medlen bäst ska användas från och med nästa år.
En del av uppgiften är att se till att de pengar, som EU nu lånar upp, inte används på direkt skadliga sätt.
Stöd utan tillräckligt tydliga krav på att mottagarländerna respekterar rättsstatsprincipen är en farhåga. Utbetalningar som – på tvären med den gröna givens prioriteringar – används för att kortsiktigt bygga upp ohållbara industrier är en annan.
Den andra delen av uppgiften handlar om hur stöd och lån, till mottagare som respekterar EU:s grundläggande värderingar, fördelas mest effektivt. Alltså var de gör störst nytta.
I budgetutskottet har jag sedan den sena våren koncentrerat mig särskilt på kommissionens förslag till ett nytt solvensstödsinstrument. Ett sådant skulle, förenklat, hjälpa de företag som före krisen var på rätt väg, men nu har akuta svårigheter.
Avvägningarna är inte enkla – men om långsiktigt hållbara företag går i konkurs förhalar det både vår ekonomiska återhämtning och vår gröna omställning. Oavsett i vilket medlemsland konkurserna sker.
Klimatkrisen och den ekonomiska kris som coronapandemin skapat på EU:s inre marknad kan användas som ovanligt tydliga exempel på den sorts utmaningar som vi möter just nu, och nog kan vänta oss fler av.
De är globala, eller i vart fall gränsöverskridande, och förutsätter mer samarbete än förr över nationsgränserna.
Men just det här ställer oss inför en annan svår balansgång.
För att vi ska klara av kriserna måste också formerna för våra samarbeten vara hållbara. Och det förutsätter ett långsiktigt perspektiv och solidaritet – men också realism och att vi är mer noggranna än tidigare med våra egna intressen.
I EU kan det betyda att vi inte låser oss vid frugal populism, men samtidigt är realister inför att vi själva måste stå upp för våra intressen i ganska obekväma debatter om unionens framtid.
Vad gäller en annan global och tyvärr allt mer akut utmaning, säkerhetspolitiken, kan det betyda fler obekväma diskussioner på hemmaplan om en situation som förändras snabbare än vissa vill inse.
