I politik finns det egentligen oerhört många exempel på det. Just nu förhandlar vi om klimatlagen och i det sammanhanget med hänvisningar till Parisavtalet. I den godkända texten heter i artikel 2 så här: …hålla ökningen i den globala medeltemperaturen långt under 2 °C över förindustriella nivån samt göra ansträngningar för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C…
Men i förhandlingarna går det lätt så att man enbart vill nämna den senare delen och helst bara i formen 1,5°C. Läsningen eller tolkningen av beslutet kryper alltså bort från den ursprungliga texten. Och man behöver inte vara särskilt högintelligent för att förstå vad det rör sig om. ”Man sieht die Absicht und darauf kommt es an” heter det på tyska. Man ser avsikten och förstår.
Men det finns långt mera besvärliga fall där man borde vara alldeles oerhört observant – och kvick.
Under mina år i Europaparlamentet har vi diskuterat skog och vem som bestämmer över skogen otaliga gånger. Jag har försökt bromsa de hetaste europeiska socialiseringssträvandena med att påpeka att skogen faktiskt är i privat ägo och därför åtnjuter ett visst grundlagsskydd. Det kan bita i diskussionerna i den liberala gruppen, men går man ut på den gröna vänsterkanten blir grundlagsskyddet betydligt svagare.
Men det finns också långt mera finslipade (för att inte säga infama) sätt att låta kompetensfrågorna krypa. 1999 stod Europeiska unionens domstol inför ett intressant fall. Kommissionen hävdade att eftersom träd (som enskilda produkter i handelsfriheten) är EU-behörighet är också skogen det. Det kunde man väl kalla att inte se skogen för alla träd. Domstolen konstaterade (antagligen med en gnutta bitande ironi) att kommissionens argument om att träd och skog i sin helhet utgör jordbruksprodukter som faller under kapitel II i det gamla grundfördraget inte förefaller vara helt väl grundat.
Exemplet är beskrivande. I politik och förvaltning finns det hela tiden små strävanden att låta ett beslut glida iväg och samtidigt åberopa tidigare beslut. Egentligen är EU-lagstiftningens tolkning på den här punkten ganska sträng. Det finns en regel, som säger att den huvudsakliga avsikten med ett lagförslag också ska bestämma under vilket lagrum frågan behandlas. Regeln är avsedd att förhindra att man samtidigt, nästan i förbifarten, också använder beslutet för att trumfa igenom någonting.
Och i dagens värld har skogen blivit en häftigt ideologiserad fråga, vilket vi just stötte på i samband med en artikel i den auktoritativa tidningen Nature. Artikeln hävdade att Finland hade huggit på tok för mycket. Den nyheten tog många ivrigt emot. Själv skickade jag ett brev till mina utskottskolleger för att varna dem. Satellitbilderna, som artikeln använde sig av, var inte avsedda för den här sortens undersökningar. Artikeln gav alltså ett efterlängtat men felaktigt resultat.
Det gäller alltså att vara på sin vakt.
