Alla kommer kanske inte ihåg vinsjöar eller smörberg – båda något av ett resultat av att EEC framgångsrikt höll frihandelsområdets bönder vid liv – men på ett sätt som kanske inte var alldeles optimalt (lägg märke till den försiktiga ironin!).
Den verkliga krisen började med det socialistiska blockets sönderfall. Plötsligt fanns det i Europa herrelösa stater, som inte kunde lämnas utanför, men som samtidigt ställde hela systemet inför prövningar som Jean Monnet och resten av det första skedets byggmästare aldrig hade tvingats tänka på.
Från och med östutvidgningen har EU befunnit sig i en mer eller mindre permanent kris, som alltid på något sätt skärps ytterligare när systemet råkar ut för en ny krok på vägen. Så gick det under finanskrisen från 2007 framåt, och så förefaller det gå i den coronakris vi just nu genomlever.
Drivhjulet i krisen handlar om hur ansvaret ska fördelas. Under den grekiska skuldkrisen ville Grekland, men också andra medlemsstater och politiska läger, att nettobetalarna (det vill säga huvudsakligen de rikare, mer effektiva, mer transparenta och mer förtroendefyllda) skulle stå för notan. Drivkraften var kanske här ingenting mer högstämt än den politiska viljan att slippa besvärliga politiska beslut. Som att skapa ett nytt skatteverk i Grekland för att på något sätt klara av att driva in skatterna.
Ett av kungsorden i den här sortens inomeuropeiska konflikter är solidaritet. Det skulle vara så solidariskt att skapa corona-obligationer för att den vägen locka till sig kapital och samtidigt skapa ett gemensamt ansvar för en del av Europas skulder. Om inte samma argument redan hade använts under finanskrisen, kunde kanske någon ha låtit sig luras än i dag.
Kravet på ett gemensamt ekonomiskt ansvar för EU har dessutom en ganska besvärlig avigsida. I Frankrike försöker Marine Le Pens parti rubba president Macrons maktställning genom att angripa den – i hennes och i den italienska ytterhögerns tycke – bristande solidariteten. I Tyskland jagar AfD regeringens politik med det diametralt motsatta argumentet. Det här är populismens fantastiska förmåga att alltid välja den lättare uppgiften.
Samtidigt finns det ett ytterst berättigat krav på europeisk solidaritet. Men det kravet måste utgå från medlemsländerna, eftersom det är där beskattningsrätten och de statliga inkomsterna finns.
Jag har föreslagit att alla medlemsstater skulle ge en given del av sina inkomster – kanske 0,01 procent av bruttonationalinkomsten – till en särskild fond. Den fonden skulle finnas utanför EU-budgeten och förvaltas som en hävstångsfond för att lösa de problem vi kommer att ha framför oss när det värsta av coronakrisen är över.
Nils Torvalds
Skribenten är ledamot av Europaparlamentet för Renew Europe/SFP
Kolumnen publicerades i Vasabladet 5.4.2020.
