Den första omstridda formuleringen handlade om kärnkraft. Den fanns inte i ursprungstexten, men i miljöutskottet infördes den av Gröna gruppen. Jag hade föredragit att lämna kärnkraften utanför. Inte för att jag på något sätt tycker att den till alla sina delar är oproblematisk, utan för att jag var ganska övertygad om att den gröna tummen ner för kärnkraft i utskottets version skulle leda till en ny omröstning under plenum och att den där istället skulle resultera i en tumme upp för kärnkraft.
Det hade alltså varit klokt att lämna kärnkraften utanför. I IPCC:s uträkningar ingår kärnkraften och om det funnes någon strävan till konsekvens, borde man ersätta den del av kärnkraften som fram till 2050 ska ersätta kolkraftens CO2-utsläpp med någon annan energikälla – för utan mera energi går det inte. Men detta ”någonting annat” finns inte ännu. I den meningen är de grönas argument lite ohederligt.
Den andra omstridda frågan handlade om hur Europa borde höja sina ambitioner fram till 2030. Under året har det utkristalliserats ett krav att öka målsättningen att sänka utsläppen med 55 procent jämfört med 1990. I Frans Timmermans framställning var det bundet till en konsekvensbedömning. Europaparlamentet ställde kravet mera direkt för att pressa på.
Men kravet på 55 procent har sina givna problem. Dels ville de gröna ha 65 procent och vänstern ville ha 70. Ute på högerkanten vill man nöja sig med 50 procent eller mindre.
Men var ligger kruxet i de här beräkningarna? I vår tidigare lagstiftning har kraven förverkligats mellan utsläppshandeln och fördelningen av bördan, samt plus eller minus det man kan göra inom jordanvändningssektorn. För fördelningen av bördan finns det redan en fördelningsnyckel, som säger att Sverige ska minska sina utsläpp inom den sektorn med 40 procent, Finland med 39. I den nedre ändan står Bulgarien för 0 procent och Rumänien för 2.
Problemet är hur mycket en höjning av kraven påverkar procentenheterna för EU:s medlemsländer. Om bördan fördelas enligt samma nyckel som tidigare kunde det innebära en procentsats, som för Finlands del kunde stiga till 60. Den här uträkningen vill parlamentets gröna och vänstern inte bry sig om. Det är enklare att ta fram siffror, som ger sken av att vara miljövänliga och eventuellt t.o.m. realistiska.
För siffrorna i det gröna förslaget stod en internationell organisation – Climate Action Network. Jag skrev till deras chef för att påpeka det lite ohederliga i argumenteringen. Och jag fick ett svar:
”Och, jo jag vet att -65 % är problematisk. Och vi kämpar med hur det kunde förverkligas i praktiken.”
Det hade alltså varit lite mera hederligt för våra gröna vänner att erkänna svårigheterna. Men det är lättare att bara kasta fram siffror.