Följande kolumn publicerades lördag 6 april i tidningarna Vasabladet, Östra Nyland och Ålandstidningen.
Kampen om Cypern – och om Rehn
Det har uppstått en intressant – och kanske allvarlig – spricka i Europas krishanteringsmekanism. ”Trojkan”, som består av Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden IMF har börjat glida isär i fråga om hur den ekonomiska krisen ska skötas.
IMF har intagit en allt aggressivare position i förhållande till regeringarna i eurozonens problemländer. Enligt Financial Times låter IMF-chefen Christine Lagarde fondens ”ayatollor”, ansiktslösa men inflytelserika experter, gå hårt ut med krav på inbesparingar. I bakgrunden finns en konflikt som skapades när valutafonden föddes: den skulle alltid ledas av en europé. Den rangordningen ifrågasätts nu allt hårdare av de icke-europeiska växande ekonomierna. Det såg vi också för en vecka sedan, när BRIC-ländernas ledare lovade skapa en ny fond.
För att motverka kritiken måste Lagarde nu visa att hon inte idkar ”positiv särbehandling” av Europa utan att hon kan vara minst lika hård här som i andra länder som behöver nödlån.
Det var den här konflikten som kom till ytan under förhandlingarna om Cyperns räddningspaket. Alla var någorlunda överens om Eurogruppens krav på att Cypern själv måste hosta upp en dryg tredjedel av pengarna. Kommissionen, ledd av kommissionär Olli Rehn, försökte finna alternativa lösningar för hur den nödvändiga självfinansieringen kunde åstadkommas.
Men istället för att hjälpa kommissionen ställde IMF, med understöd från Tyskland och Finland, den cypriotiska regeringen mot väggen med krav på en s.k. ”bail-in”, dvs. att investerarna ska stå för kalaset. Kravet var i sig inte orimligt, men eftersom det också gällde bankinsättningar på under 100 000 euro blev det politiskt ohållbart. Existerande europeisk lagstiftning förutsätter nämligen under alla omständigheter att insättningar upp till 100 000 euro skall vara skyddade från förluster vid en bankkris.
Därmed var skadan skedd, trots att lösningen sprack några dagar senare. Kommissionär Olli Rehn hade varit explicit med att inte stöda skatten på små- och medelstora bankdepositioner. Han är trots allt den enda i trojkan som måste stå till svars för sina åtaganden – åtminstone inför Europaparlamentet.
Det besvärliga här är att IMF däremot inte är underkastad någon som helst demokratisk kontroll. Fonden kan driva igenom avtal som ingen regering klarar av utan att förlora sitt demokratiska fotfäste och samtidigt också åsidosätta Europeiska kommissionen.
Jag oroar mig över den hänsynslöshet som nu har börjat uppstå på högsta nivå i förhållande till krisländerna. Varje enskilt fall i eurokrisen är unikt. Därför kräver varje fall också unika lösningar. Att säga det är inte liktydigt med att saligförklara den cypriotiska regeringen – eller den grekiska eller den obefintliga italienska.
Det är egentligen bara att säga sakta i backarna. Dessutom kan det löna sig att komma ihåg att det tyska ekonomiska undret började med att hälften av Tysklands skulder avskrevs av konferensen i London 1953. Bland dem som då talade för en avskrivning fanns – just det – Grekland.
Nils Torvalds
