I dagens (18.4) Hufvudstadsbladet publicerades följande kolumn.
Fem herrar i en båt…
När statsminister Jyrki Katainen för några veckor sedan höll ett lite upphaussat linjetal i Helsingfors blev det något av en flopp. Ryktena som cirkulerade – eller cirkulerades – på förhand hade ställt förväntningarna betydligt högre. Men kanske felet var just platsen. För att höras behöver man återskallet från väggen man talar till. Hemma fanns bara den finländska tystnaden.
När Katainen senaste tisdag talade inför Europaparlamentet fanns det återskall, åtminstone för en stund. Reaktionerna Katainens tal lockade fram var överraskande i sin tydlighet. De blottlade nämligen de fyra olika tankevärldarna som dagligdags stöter mot varandra både här i parlamentet och i den för tillfället ganska livliga gemensamma allmäneuropeiska debatten om Europas framtid.
Vår hundra miljarders eurofråga handlar därför om de här tankevärldarna någonsin kommer till en positiv kompromiss eller om de bara käbblar.
I den gula liberala hörnan har vi Guy Verhofstadt, f.d. belgisk premiärminister och ordförande för den liberala gruppen. Han är en inbiten federalist och därför är hans recept en fördjupad integration på momangen. Som lösning erbjuder han starka övernationella beslutsstrukturer, ett direkt förhållande mellan makt och ansvar och minimala överlappningar mellan europeisk och nationell nivå. Detta skall avskaffa ”döda vinklar”, som ingen såg eller ville se när institutionerna byggdes upp.
I den svarta hörnan, till höger om Verhofstadt, har vi Martin Callanan, ordförande för den brittiskdominerade konservativa ECR-gruppen. Deras reaktion på Katainens tal bestod av citat ur Margret Thatchers politiska fatabur. Allt det onda i Europa har med EU att göra och allt det goda med frihandel och ännu mera frihandel. EU är det stora odjuret, Leviathan, som äter upp nationalstaternas demokratiska system.
I den gröna hörnan står Daniel Cohn-Bendit, europaparlamentariker från Frankrike. Han efterlyser solidaritet istället för disciplin. Bilden han målar upp visar hur den nationella egoismen håller på att bryta upp Europa i ett rikt Nordeuropa och fattigt Sydeuropa. Kofoten i den här uppbrytningen är ungdomsarbetslösheten, som nu redan håller på att spola en hel generation, med en farlig social instabilitet som följd. Pengarna för att hindra det här finns naturligtvis i Tyskland.
I den röda hörnan finns en äldre gentleman, Hannes Swoboda, österrikisk socialdemokrat. Han måste placera in Katainen i det stora aktuella politiska mönstret. Det handlar om vem är störst och vackrast i Europa – Swobodas socialdemokrater eller Katainens europeiska konservativa? Parlamentet håller på att paralyseras av att just den kampen allt mera handlar om det tyska valet på hösten. I något skede blir valkampen viktigare än lösningarna. Swobodas världsbild klarar inte riktigt av en regering med sex mycket olika partier. Och just därför måste Swoboda kritisera Katainen och till slut berömma Jutta Urpilainen.
Det besvärliga är att alla fyra herrarna (!!!) har rätt – på sitt sätt. Men får vi ihop det här till en europeisk politik? Hur gick det i Jerome K. Jeromes ”Tre män i en båt”?
Nils Torvalds
